Mejla

Malin Wollin

Alla känner en hunsad man

Publicerad:
Uppdaterad:

KOLUMNISTER

Korten på bordet; jag är republikan. Monarkin är det äldsta vansinnet vi har kvar, näst efter pulverbantning. En gång i tiden fanns kölhalning, nu gör vi inte så längre. Så känner jag; och tiden ska ge mig rätt. Det går bara väldigt trögt.

Kanske har Harry och Meghan satt miljoner små attityder i rullning, kanske var det här uppluckringen inleddes. Med en intervju som, javisst var väldigt smaskig och chockerande, men som i mångt och mycket bekräftade varenda fördom man någonsin hyst om monarkier i allmänhet och den brittiska snörpröven i synnerhet.

 

Nu har vi sett Oprahs intervju med hertigparet, först upphackad i elvatusen rubriker med det gottigaste, sedan själva intervjun. Så som det skulle gått till förr i tiden; man fick se skiten när den sändes.

Harry och Meghan hos Oprah.
Foto: AP TT NYHETSBYRÅN
Harry och Meghan hos Oprah.

Nu måste du bestämma dig för om du har ändrat hållning eller om intervjun bekräftade din ståndpunkt, men vet att om du lägger skulden på Meghan så är du en kvinnohatare i mina ögon. Att du liksom vill att det ska vara hennes fel.

Allt handlar om vilken form du häller ner berättelsen i, och den friheten har vi alla.

Jag tycker att alla fokuserar på fel saker i intervjun. Jag vill till exempel veta om Harry verkligen bara har pengar från sin mamma, kan det stämma? Han har väl fått pengar i kuvert när han fyller år som alla andra? Har han inget E-sparkonto?

 

När jag drar min kisade blick över kommentarer i sociala medier så skönjer jag uppfattningen om att Meghan är en kvinna som hunsar sin man, styr med järnhand, allt det där. Men mitt förakt mot de som tycker synd om män känner inga gränser.

Se en man som en förtryckt liten stackare eller se honom som en vuxen individ som har valt vem han vill leva med och som står upp för henne och framförallt: är fullständigt lojal och väljer henne framför sin ursprungsfamilj.

Att gifta sig är att säga hej då till första familjen. Det var trevligt det här, tack för uppväxten, tack för fredagsmyset och semesterresorna och julklapparna, tack för födelsen och uppoffringarna och det eviga slitet, men nu har jag tagit mig en fru. Det finns inget utrymme för halvmesyrer, jag kan inte stötta henne ”typ.” Man är lite gift lika lite som man är lite gravid.

Jag bryr mig inte om huruvida allt som paret sagt är sant och jag vägrar att misstro en kvinna när hon säger att hon funderade på att ta livet av sig.

Jag väljer istället att känna respekt för en man som tog ett stort skrämmande steg ut i det okända därför att han valde sin fru.

Och skulle äktenskapet inte hålla så kan han ju alltid gå tillbaka till sin varma och kärleksfulla ursprungsfamilj.

 

Publicerad:

LÄS VIDARE