Det är svårt att förstå sin egen höga ålder

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Jag tillhör de människor som inte behöver gå ner på hörnet och hyra några skräckrullar för att få fart på systemet. Jag producerar alldeles kostnadsfritt mina egna rysare. I denna min ålderdom är jag på något sätt rädd hela tiden. För att ramla? undrar ni hjälpsamt. Nej, inte särskilt just det. Jag har ramlat, det har jag visst det, men inte slagit mig särskilt mycket. En "ramling" gör att man kan ringa på sitt larmarmband, som har kontakt med en vit låda i sovrummet. När jag aktiverar mitt trygghetslarm - det heter så - börjar det knastra och tjuta som i någon science fiction. Det har hänt att jag av misstag kommit åt denna knapp och skräckslaget rusat till och flämtat: "Förlåt, vet ingenting. Förlåt mig." Men det sätter litet fart på vardagslivet. Ibland och ofta blir det tjatigt med vardagslunken med motionscykeln, litet salsadans vid ribbstolen med Kubamusik till. Hemtjänstens besök, någon promenad kanske, det är nyttigt för mina fötter.

Men plötsligt kastar jag mig ut i djupare vatten. Tackar ja till att resa till Göteborg och vara med på en författaruppläsningskväll. Jag hade pendlat mellan sturskhet, förväntan och ångest över att inte klara en så lång resa (minsann).

Rådgivare sa dels, "det kommer att pigga upp dig", dels "unna dig att tacka nej och ha det litet rofyllt och kravlöst". Tack för det. Inget skrämmer mig mer än min ensamma tystnad.

Många samtal med arrangörerna. En ökande nervositet. In i det sista tvekade jag, men vad fan, jag måste komma hemifrån nån gång. Packa är både roligt och plågsamt. Det var länge sen jag packade, men i snitt har jag packat och rest djävligt mycket och rest längre än till Göteborg. Och provat kläder. Titta på kom-i-håglistan. Prova mera. Fastna för det enklaste. Litet jubel längst inne. Det är väl cirkushästsyndromet. Man vill höra den där musiken igen. Jag våndades, nervositeten steg. Men så har jag ju alltid känt inför ett uppträdande. Det ingår. Men att jag är ju så gammal. Sanningen är dock hur svårt det är att förstå sin egen höga ålder. Sjuttiosju nästa gång. Inte orkar man veta sånt. Ut och res. Och tänk på något annat.

Jag minns min mormor i den åldern. Högknäppt svart klänning och ständigt suckande över att Vår Herre inte ville kalla hem henne. Hon bodde hos min mamma. Där gick de och skavde på varandra i en liten tvårummare, tre trappor utan hiss. Hon kunde aldrig gå i de där trapporna. Sånt kommer jag ihåg i dag när jag själv har ont i fötterna.

Till saken. Jag kom i väg. Två unga kollegor var reskamrater. De var också nervösa. Sen inträdde ett annat orosmoment. Loket pajade strax före Skövde. Min automatiska pessimismreflex gick i gång. Mitt sällskap kunde hoppa ner på banvallen och sitta i solen. För mig var det för hissnande långt till marken. Vi fick så småningom gå över till ett annat tåg. Ingenting farligt. Bara litet otur att komma fram två och en halv timme för sent.

Jag var tacksam över att inte vara ensamresande, det är ju annars så jag rest mest i mitt liv.

Någon vila på hotellet blev det inte tal om utan direkt i väg till "gigget". Det var ett stort bibliotek och i en loge mötte vi våra medaktörer. Vi var sju stycken som skulle läsa ur egna verk - ja. På var sitt håll bläddrade man i den aktuella boken, kanske flyttade på ett gem eller en pappersbit. De andra var alla unga, jag föll verkligen ur ramen. Vi kikade och såg att salen var fullsatt. Våra nervositeter steg och var och en var ensam i denna vånda. Man gick åt sidan för att återigen läsa de utvalda sidorna. Man blev både törstig och kissnödig. Speglade sig en del eller undvek spegeln. Sen gick det så äntligen i gång. Jag var näst sist efter paus. Gud vad man avundades de som hade gjort sitt. Men samtidigt var det ju väldigt roligt att lyssna till de andra, ja, man lät sig absorberas av denna upplevelse och kände lycka över att få vara med. Så jag glömde bitvis både min ångest och min ålder. Det kändes befriande.

Sen blev det sen efterfest med buffé och då kom tröttheten. Jag var den som först bröt upp. Ingen förvånade sig. Jag fick eskort i taxibilen. Ensam på det tyska hotellrummet kom en ångestknutte. Joodå, jag hade klarat mitt pass utan anmärkning. Applåderna hade varit hjärtliga. En liten stund av ren lycka.

Och sen plötsligt återförd till verkligheten. Gammal och rädd för, ja, vadå vad är det nu man kan bli rädd för i ett modernt hotellrum strax efter midnatt?

Kerstin Thorvall (kolumnister@aftonbladet.se)