Kokainet – Pluras svek mot sig själv
Melodifestival, prinsessbröllopsfjäsk, mordhot mot Lars Vilks och det ryggradslösa bjäfset om huruvida ett folkmord var ett folkmord eller inte.
Allt detta i all ära. Under den gångna veckan är det dock inget som gjort mig lika beklämd som nyheten att Plura Jonsson gripits av polisen med fyra gram kokain i fickan.
Jag blev så besviken att jag först inte trodde det var sant. Sen blev jag ledsen på riktigt, som om det var en nära anhörig som råkat illa ut.
För undvikande av missförstånd bör jag kanske deklarera att jag inte har någon nära eller särskilt beundrande relation till karln ifråga. Visst har jag träffat honom några gånger, vilket är närmast omöjligt att undvika om man jobbat som journalist sedan tidigt åttiotal. En gång köpte han en Elvis Costello-singel av mig, den med ”Radio
Radio” som B-sida. Jag gillar mycket av Eldkvarn-grejerna men långt ifrån allt. Plura är alltså ingen idol. Både han och jag är för gamla för sånt.
Men jag har alltid haft respekt för honom, på samma sätt som man har för många andra människor – artister och övriga – med integritet och egen kompass. Den känslan har förstärkts på senare tid, inte minst genom hans blogg, hans utmärkta bok häromåret, hans roliga krogrecensioner, hans inspirerande kokbok och nu senast det underhållande matprogrammet direkt från mannens eget kök.
Musiken har skjutits i bakgrunden (jag behöver den inte riktigt som förr). Men skriverierna har imponerat, och gett förnyat intresse och förstärkt respekt.
Framför allt har jag tänkt att karln äntligen tycks ha fått ordning på grejerna. Eget tv-program, bra böcker, massor av folk i bänkarna. Han hade flyt. Inte ett hundår till, utan en välförtjänt tillvaro med kvalitet.
Och så går han och köper fyra gram kokain …
Det hävdas ibland att artister har ett ansvar som förebilder, och därför måste tänka på vad de gör och säger. Det är ett orealistiskt sätt att förhålla sig till artisteri och skapande. Inte ens Carola kan åläggas något sådant särskilt moralkrav.
Plura har därför – såvitt jag vet – endast svikit sig själv. Och det är just det som av någon anledning för mig så ytterligt beklämd.
För jag önskar så innerligt att både Plura och varje människa skulle lyckas få ordning på det trassel av irrgångar och blindskär som vi kallar livet, i någorlunda god tid innan det börjar närma sig sista versen.