Westling inte lika rolig som en tvättäkta prins
Prinsessbröllopet i sommar blir en riktig cirkus, vare sig vi vill eller inte.
Det möjliggör en livlig kommers i medierna, i turistindustrin och i kitschbranschen. Kungahuset och dess affärer tycks väcka lika starka känslor i dag som när monarkerna var oberäkneliga envåldshärskare. Nu handlar det dock inte om liv och död, utan om vilket förhållningssätt man väljer till ett luggslitet statsskick och en skattefinansierad, gyllene nisch i underhållningsindustrin.
Vilhelm Moberg gillade inte systemet:
”Kring konungen med Guds nåde och hans anförvanter har i alla tider uppblommat en rik flora av servilitet och inställsamhet, kryperi och allsköns fjäsk”.
Orden står sig. Men håll med om att det finns något skrattretande med just det han beskriver. Eftersom Carl XVI Gustaf och hans familj inte har någon makt, och på intet sätt utgör något hot mot demokratin, är det ju egentligen bara festligt att se hur en del människor vänder ut och in på sig själva i tron att de är majestäten till lags.
Faktum är att kungahuset, dess narraktiga uppassare och debatten om fenomenets existens har så pass stort underhållningsvärde att detta i sig självt är ett skäl att behålla monarkin. Kronan som helgarv! Varför inte?
Med det sagt kan vi slå fast att de rojalistiska fundamentalisterna är betydligt roligare än de ljummare kungavännerna; överklasspacket som vill ha ungarna på bild med kungabarnen i skvallerpressen, de som tycker att kungahuset är ”fint” i allmänhet och att det ”gynnar svensk industri”.
Det är ju mycket dråpligare med folk som med Don Quijotes ståndaktighet värnar det kungliga blodets tröghet och som ifrågasätter att de kungliga knyter hymens band med ofrälse.
Radikalrojalisten Henrik S Järrel, till exempel, varnar för farorna med att monarkblodet ”uttunnas”. Det kan, menar han, leda till att institutionen förlorar sin ”nimbus”.
Men fanns det riktiga prinsar att tillgå när Victoria och kungen och regeringen skulle besluta om kronprinsessgemål?
Ja, förutom Norge och Danmark finns ett par dussin monarkier i världen, från operettstater som Liechtenstein till hårdföra kungadömen som Saudiarabien, från det fattiga öriket Tonga till industrijätten Japan.
Malaysia styrs av nio sultaner som turas om att vara kung i femårsperioder. I Uganda finns fyra traditionella kungadömen. Det finns prinsar utan portfölj, från stater som inte längre är monarkier.
Dessutom finns ett gäng kungadömen som inte längre är självständiga stater. Hawaii, till exempel. Det finns söner till shaher och furstar och maharajor. Bara i Indien fanns det hundratals kungadömen fram till självständigheten 1947.
Det saknas alltså inte tänkbara kronprinsessgemåler. Förra året deltog tre prinsar i en brittisk dokusåpa för att hitta varsin partner.
Programmet hette ”Undercover princes”. Remigius Jerry Kanagarajah från Sri Lanka och Africa Zulu från Sydafrika ville ha fruar. Manvendra Singh Gohil från Indien var mer intresserad av en pojkvän. Men trots BBC:s hjälp lyckades ingen av dem hitta kärleken.
Om vi bortser från att herr Daniel Westling säkert är en utmärkt och representativ person på alla möjliga sätt borde kungahuset kanske – för radikalrojalisternas och underhållningens skull – ha letat lite mer efter tvättäkta prinsar.