Märkligt besök i farligt område
Peter Kadhammar och Urban Andersson i stadsdelen som sägs vara europeiska jihadisternas basområde
När jag ska åka till Molenbeek, den del av Bryssel som utpekas som de europeiska jihadisternas basområde, en plats så hotfull att man bör undvika den, säger en av mina chefer:
- Du kanske ska ha skyddsväst?
Och en annan journalist tipsar:
- De som ger sig in i Molenbeek brukar ha med sig säkerhetskonsulter.
Det är kort sagt ett farligt område, en vit fläck på kartan, och den reporter som tar sig hit utsätter sig för risker.
Molenbeek ligger 1,5 kilometer, 20 minuters lugn promenad, från Bryssels stora turistattraktion, det ståtliga torget Grand Place.
Och nu sitter jag tillsammans med fotografen Urban Andersson på ett kafé som heter Pic-Nic i centrala Molenbeek. Kaffet är gott men sockerkakan aningen torr. Personalen är trevlig. Vid fönstret sitter några gubbar och pratar. Från tv:n dånar en nyhetssändning från nationalförsamlingen i Paris. Sändningen tolkas till arabiska men enstaka franska ord går att snappa upp:
Herr President, ärade kolleger ... Det räcker nu ... Vi måste samla oss ... Drastiska åtgärder ...
Svårt att hitta poliser
Jag läppjar på kaffet och försöker begripa vad det är jag upplever. Den respekterade brittiska tidningen Guardian kallar Molenbeek jihadisternas central. Den lika respekterade Independent varnar för att området är så farligt att det är svårt att finna poliser som vill arbeta här. New York Times kallar Molenbeek islamisternas flygbas.
Stadsdelen har visat en skrämmande andel våldsamma islamister. Spåren ledde till hit efter mordet på Ahmad Shah Massoud i Afghanistan 2001 (som var preludium till attackerna på World Trade Center i New York); bombattentaten mot tågen i Madrid 2004; morden på judiska museet i Bryssel förra året; två misstänkta terrorister som dödades i skottlossning med belgisk polis i januari; morden på tidskriften Charlie Hebdo och i en judisk mataffär i Paris samma månad; mordförsök på ett på höghastighetståget Amsterdam-Paris i somras.
Och så de senaste massmorden i Paris. Två misstänkta medhjälpare till terroristerna har gripits i Molenbeek. De hjälpte den misstänkte massmördaren Salah Abdeslam att fly.
I Molenbeek drev hans bror Ibrahim, som sprängde sig till döds i Paris, ett kafé vid namn Les Béguines som i själva verket var en knarkhåla. Den stängdes av polisen i augusti. Ett anslag på dörren säger att lokalen är stängd på order av borgmästaren, ägaren har beretts tillfälle att bestrida stängningen senast 14 september men har inte hörts av. Det är alltså den döde terroristen Ibrahim Abdeslam.
Så visst, när jag på andra sidan gatan pratade med frukthandlaren som öppnade för dagen, sa denne inte mycket. Jo, bröderna Abdeslam handlade hos honom ibland. Han tänkte inte mycket på dem, de var som folk är mest. Jo, det pratades om att det såldes knark på kaféet men frukthandlaren visste inte säkert och gick aldrig dit.
- Jag ville inte bli inblandad.
Och när jag stod utanför en av Molenbeeks 24 moskéer och förde ett långt samtal med en trevlig karl ville han inte ge sitt namn. Varför?
- Om de vet att jag sagt något slår de in dörren och gör mig illa. Redan här frågar förbipasserande: Varför talar du med journalister?
Vilka? ”De”.
”Stick! Ni står i vägen!”
Molenbeek ligger på andra sidan en kanal som skiljer stadsdelen från Bryssels förnäma och dyra centrum.
Så nära, och så långt borta.
En man i 30-årsåldern har satt sig bredvid mig på kaféet. Han äter smörgås och dricker kaffe och glor i sin smarta telefon. Jag försöker inleda ett samtal. Han kan bara arabiska.
Jag tilltalar tre män som sitter på stolar på trottoaren. De kan också bara arabiska. På andra sidan gatan står ett tv-team och intervjuar en person. Det går inget vidare. En affärsinnehavare skriker och skäller: Prata inte med journalister! Stick! Ni står i vägen!
Allt detta bekräftar att Molenbeek är en sluten, hemlighetsfull värld.
Eller gör det?
När jag går ner till torget framför stadshuset räknar jag till åtta bussar med parabolantenner och 14 tv-team som sänder direkt till sina hemländer: segregerat område, muslimer, araber, terrorism ...
Så hamnar detta område, som så många andra, i en självförstärkande spiral av utanförskap. Molenbeek? Där måste man väl bära skottsäker väst och ha livvakt? (Om man är en vit vill säga - det är underförstått.)
Fått en lista med namn
Kevin Hermans, en belgare med rödlätt skägg, har arbetat här som dagisfröken i nio år. Han har konverterat till islam. Han säger att ingen i hans familj och ingen av hans vänner törs åka till Molenbeek.
En sådan stadsdel sluter sig in i sig själv. Invånarna där är hjärtligt less på att betraktas som problem. Bördor. Studieobjekt för sociologer och sensationellt stoff för journalister.
Men alla jag talar med är ju fullständigt normala personer, trevliga, välvilliga, förvånansvärt öppna (”Jag var ihop med en jugoslavisk kvinna i 13 år. Hon övergav mig på bröllopsdagen”) om än försiktiga. Och trötta. En slaktare säger: Jag orkar inte prata med fler journalister! Du är den femte i dag!
Stadsdelens borgmästare Francoise Schepmans (vit, kristen) säger att hon fått en lista med namn på misstänkta jihadister från inrikesministeriet. Cirka 170 namn - i fem av Brysselregionens 19 kommuner. Molenbeek är en av dem.
Är 170 namn mycket?
Ja.
Är det lite?
Ja. Enbart Molenbeek har ju 100 000 invånare.
Det är en märklig känsla att promenera genom en stadsdel som världen beskriver som en farlig djungel, en no-go area, och bli så trevligt bemött, besöka kafé, prata, skämta, gå till en nyöppnad lunchrestaurang och få den mest älskvärda service, kort sagt trivas.
Det måste vara ännu märkligare för dem som bor här.
Mer om terrorattackerna i Paris
JUST NU: Bekräftat – terroristen är död
SENASTE NYTT: Följ vår liverapportering (TV+TEXT)
ATTENTAT STOPPAT: Här skulle nästa attack ske
DETTA HAR HÄNT: 129 döda i sex terrordåd i Paris
HÄR ÄR TERRORISTERNA: Döda, gripna, efterlysta