När jag begick alla turistfel som finns
Efter en slitsam och orolig höst i Paris ska det äntligen andas ut på helt andra breddgrader. Jag ska få lyxumgås med min lillebror i dagarna fem.
Framme på flygplatsen i Marrakech hugger jag en taxi och frågar vad det kan kosta att köra mig till hotellet. Chauffören känner inte igen gatunamnet, han talar nästan ingen franska och min egen arabiska är lika obefintlig som bilbältena i hans skrangliga Fiat.
Jag hoppar ut för att ta en annan bil i stället, men blir strängt tillrättavisad av en vakt som dykt upp från ingenstans.
– Det här är en taxikö och man tar den bil som står först.
Här uppstår ett mindre tumult, där jag argumenterar för min sak, tre andra chaufförer för oklar sak och alla verkar vara osams, tills taxivakten tittar på mig med illa dolt förakt:
– Du kan ta bussen in till stan istället.
I vredesmod går jag därifrån, hittar till slut en bil med bälten och en förare med kännedom om mitt hotell. Vi småpratar lite på vägen, och jag ger honom ordentligt med dricks för att skyla över min dåliga start.
Kvällen slutar tidigt på hotellet, ett så kallat riad med rum vars fönster vetter mot en innergård med samkvämsutrymmen. Jag skulle kunna sova i tre dygn, men stöter på patrull redan första natten. Det pratas och skrattas och när klockan är strax efter midnatt orkar jag inte räkna får längre. Jag kliver ut på terrassgången och ropar ner mot innergården att de hindrar mig från att sova.
”De” är nu inte 19-åriga backpackers från Amsterdam, utan en grupp medelålders fransmän som bor på hotellet.
Jag retirerar snabbt till rummet och hoppas att de inte ska känna igen mig nästa dag. Men förgäves. Jag skickar ut lillebror att sondera terrängen, han kommer tillbaka från frukosten med ett flin.
– Receptionisten undrar om du har sömnproblem, meddelar brorsan roat.
Jag smyger ut och möter ingens blick på vägen. I medinan prutar jag så aggressivt att försäljaren hämtar tillbaka varorna jag plockat på mig och hälsar att jag kan gå därifrån.
Samma kväll är det dödstyst på hotellet. Här lyder man under min nyinstallerade tyranni.
Det är först på den tredje dagen jag kommer ner i varv. Det är så dags. Jag har redan begått alla turistiska övertramp som finns. När en man ropar ”det är ju du!” efter mig på gatan den sista dagen anar jag att det utfärdats en fatwa över mitt namn i Marocko.
Jag springer snabbt därifrån med sikte på flygplatsen och tar den första taxi jag erbjuds den här gången.
För vad det nu är värt; Marrakech, det är inte du, det är jag. Förlåt mig!
Wow!
Italiens premiärminister Matteo Renzi lägger 500 miljoner euro för att bekämpa terrorism - med kultur. Alla 18-åriga italienare får ett ”kulturkort” värt femhundra euro för inträde på museer och teatrar. ”De vill ha terror, vi svarar med kultur, som är starkare än okunskap. Vi lägger en euro på kultur för varje euro vi spenderar på säkerhet”, säger Renzi.
WTF?
Holly Brockwell startade Gadgette, en tekniksajt för kvinnor, och tillfrågades nyligen av BBC att skriva en artikel på temat 100 Women 2015. Brockwell använde utrymmet till att förklara varför hon inte vill ha barn. Reaktionerna och näthatet Brockwell, 29, fått utstå i veckan för att hon inte vill reproducera sig bedömdes som så allvarliga att BBC fick förse henne med en livvakt.