Plötsligt blir udda intressen helt ovärderliga
Min gamla vän Maria Söderberg dyker fram i TV-rutan. Hon är inkallad till Aktuellt för att berätta om Nobelpristagaren i litteratur Svetlana Aleksijevitj.
Inte många vet något om Vitryssland. Men Maria är expert. Hon har rest till landet i många år nu, studerat, fotograferat, rapporterat, knutit kontakter. Svetlana Aleksijevitj känner hon sedan länge.
Titt som tätt blir det på det viset, att människor som brinner för undanskymda men viktiga frågor, som arbetar och kämpar med saker som knappt någon mer än de tycker är viktiga eller, jo, alla håller med om att de är viktiga, men de flesta andra föredrar lättare och mer behagliga uppgifter.
Plötsligt smäller det till. Någon får Nobelpriset. Det är katastrof på en plats ingen kan stava till. TV och tidningar börjar febrigt leta efter någon som vet något.
När Sovjetunionen invaderade Afghanistan 1979 bildades Svenska Afghanistankommittén, SAK, huvudsakligen av maoister som efter Vietnamkriget identifierade det aggressiva Sovjet som största hotet mot små nationer. Fasorna i Afghanistan fortsatte och fortsatte. Ryssarna slog sönder landet och sedan fortsatte förstörelsen i inbördeskriget och sedan fortsatte talibanerna ödeläggelsen och sedan kom världskatastrofen George W Bush.
Hela tiden stannade SAK. Under en period var den svenska hjälporganisationen Afghanistans största civila arbetsgivare. Kanske är det så fortfarande. SAK är ett internationellt föredöme, dess betydelse kan inte överskattas.
Jag minns hur ett gäng tjecker i exil ville lansera en i väst okänd poet till Nobelpriset. Jag var ung då och arbetade på Gefle Dagblads lokalredaktion i Hofors. När jag var nere i Stockholm en gång hjälpte jag mina vänner genom att uppsöka Svenska Akademien i Börshuset för att be om reglerna för nominering till litteraturpriset. Ständige sekreteraren Lars Gyllensten gav mig, vänligt överseende, en liten skrift.
Några år senare tilldelades Jaroslav Seifert Nobelpriset. Då hade jag börjat på Expressen och väckte en mild uppståndelse när jag sa:
Seifert? En fin poet. Jag har några signerade dikter av honom hemma i bokhyllan.
Med detta vill jag säga att man ska akta människor med udda intressen. Plötsligt är de oumbärliga.