Det är inte helt friskt att titta på Kalle Anka
Faktum är att jag skrattade högt när jag låg och funderade på vad jag skulle skriva i den här spalten. Först ett litet fniss, som snart växte till ett kvävt gapskratt. Till slut vaknade min fru och undrade irriterat vad som var så förbannat roligt.
Kalle Anka, kved jag och bet i kudden för att inte skrika av skratt.
Jag har vetat om det i nästan hela mitt liv. Men det var först nu som hela den absurda sanningen blev tydlig för mig. Kalle Anka.
Världen är full av mer eller mindre vansinniga traditioner. Spanjorer kastar getter från kyrktorn. Greker kastar porslin när dom dansar. Och vi svenskar kastar allt annat åt sidan när klockan slår tre på julafton – för då ska vi sätta oss och titta på Kalle Anka.
För oss är det självklart. För en utomstående betraktare från ett annat land framstår det som ett kollektivt vanvett. Varför i Guds namn skulle ett helt folk – eller minst miljoner invånare – på en given signal avbryta sitt julfirande för att andäktigt samlas för att titta på gamla tecknade filmer?
Det finns ju bara ett rimligt svar på den gåtan.
För att det alltid har varit så. För att det är så det ska vara. För att vi älskar att det är så.
Innerst inne inser nog de flesta att det inte är helt friskt. Vi är ett av världens mest avancerade samhällen, en internationell förebild inom såväl social ingenjörskonst som kreativitet, kommunikation och teknik. Vi ägnar minimalt med tid åt den sortens vidskepligt hokus pokus som håller många andra kulturer i förlamande järngrepp.
Men under en timme på julafton så tappar vi det helt.
Att vi lärde oss älska Kalle Anka på julafton är egentligen inte så underligt. Det konstiga är att vi fortsätter år efter år. I tv:s barndom, på femtio- och sextiotalen, var vi helt utsvultna på underhållning. I dag är vi tvärtom helt övergödda.
Då var det ett undantag i en jämngrå tillvaro. I dag är det omöjligt att komma undan. Allt är underhållning, och underhållning är allt. Och det finns absolut inget exklusivt i tecknad film eller talande djur.
Ändå fortsätter vi betrakta Kalle Ankas jul som en nationell helgedom. Kanske är den vår sista gemensamma referenspunkt, kittet som håller oss samman när allt annat sliter oss isär?
Så på lördag gör vi det igen. Vi ska sy och vi ska klippa. Säg ma-ma! Stackars Askungen...Jag körde ner er sakta och säkert, va?
Hoppsan vilken dag!