Franska valet är årets mest nervpirrande
HEIMERSONS värld
Jag lyssnade på riksdagens utrikesdebatt och det var bla-bla-bla om klimatet och jämställdhet, fackföreningars trängda läge, två journalisters fängelsevistelse samt hållbar utveckling.
Jag kan ha missat något – jag var stundtals hypnotiserad av utrikesminister Bildts kanonläckert gula slips – men mitt intryck var att de utrikespolitiska företeelserna Ryssland, Frankrike och Amerika inte nämndes.
I alla dessa tre länder hålls inom kort viktiga val. De tre väljer var sin president.
Valen är inbördes till sin natur väldigt olika. Vilket är det mest spännande av de tre? Hur ska det gå för Vladimir Putin, Nicolas Sarkozy och Barack Obama? Vem av dem vill vi väl, vem vill vi illa? Vilket av valen är det för vår värld viktigaste?
Och vem vinner?
Ryssland väljer president nästa söndag. Den obehaglige före detta snokaren (han var aldrig en riktig James Bond) i KGB, Vladimir Putin, vinner.
Putin har tre seriösa konkurrenter och han vill få majoritet redan i första valomgången. Med hjälp av valfusk lyckas han. Han har starkt stöd på Rysslands vischa. Fusket blir inte lika grovt som i parlamentsvalet för tre månader sedan, det som skapade en våg av protester i Moskva.
Det blir sista gången Putin vinner. Han fälls i valet om sex år. Rysslands medelklass befinner sig i förvandling – från nymornade, vulgära shopaholics till människor som drömmer om anständighet med önskan att kunna se sina demokratiska medeuropéer i ögonen. Detta är rysk revolution på riktigt.
Amerika väljer sin president den 6 november. Redan nu är, som vi alla märker, valrörelsen uppe i högvarv. Republikanerna ska i sitt hårda, granskande, föredömligt transparenta uttagningssystem få fram den kandidat som möter demokraternas sittande president, Barack Obama.
Aldrig har så många knäppskallar funnits på startlinjen. Den värste av dem, Rick Santorum, har emellertid empatisk framtoning och kommer att i konventet i Tampa i augusti tvinga den plastige men balanserade och kompetente miljardären Mitt Romney att behöva inta extrema högerpositioner.
Sedan möts Romney och Obama och med sin klokskap, charm, talekonst och väl mobiliserade valorganisation tilltalar Obama vänstern, kvinnorna, fackföreningarna, de intellektuella, afroamerikanerna, latinos samt den stora gruppen oberoende, icke partianslutna väljare. Det blir seger och den kan bli stor.
Frankrike väljer ny president den 6 maj. Detta är ett val, som nu är inne på upploppet och är mera nervpirrande än de andra två – och det kommer att innebära en radikal förändring i Europas hjärta.
I fem år har den energiske, rastlöse Nicolas Sarkozy styrt och ställt. Utan en viss hotellstäderskas insats i maj i fjol i New York hade valutgången varit klar: den intelligente, värdige Dominique Strauss-Kahn skulle överlägset besegra Sarkozy – och europeisk socialdemokrati skulle ha sin första verkliga framgång på många år. (I Tyskland förlorade de makten 2005, i Storbritannien 2010 efter 13 framgångsår, i Italien föll de 2007, i Spanien i våras).
Framgång blir det även sedan DSK reducerats till en patetisk bordellfigur. Stämningen i landet och opinionsmätningar säger, att ny president blir socialisten Francois Hollande, han som ersatt DSK som kandidat. Hollande är blodlös och saknar regeringserfarenhet. Han är mest känd som partner till den granna men tomma förra presidentkandidaten Segolène Royal och är far till hennes barn. Hollande lovar att återställa pensionsåldern från 62 år till 60. Ekonomiskt, kommenterade en tidning, är det lika omöjligt som att skapa den sauce Hollandaise som inte skär sig.
Den yvige Sarkozy är massivt impopulär i ett land som i hjärtat gillar socialism och statsföretag, däremot besväras av marknadsekonomi och konkurrens. Han lastas för Frankrikes förlorade AAA-rating och misstanken att han går i Angela Merkels ledband.
Av de tre valen är det franska det mest spännande och ovissa.
Gör detta politiken viktigare? Eller är det som Mark Twain skrev i boken ”Politik och politiker”:
”Antag att du är en idiot. Och antag att du är med i regeringen. Nej, nu upprepade jag mig.”