Ett barn som skyddas rustas inte för livet
Vågar jag verkligen skicka barnen ensamma till parkleken medan jag skriver min Aftonbladetkolumn? Det är lätt att måla katastrofscenarier i huvudet. Tänk om de blir påkörda på de hårt trafikerade vägarna dit. Skallskador under pulkaåkningen. Bråk med andra barn. Kidnappning.
Hur kan jag våga skicka dit dem om en enda liten olycka kan göra det till mitt livs stora misstag? Bäst att hålla dem hemma framför skärmarna. Och eskortera dem dit efteråt och bevaka att inget går snett.
Men tänk om det är det som gör dagens unga otrygga? Tänk om det är just det som gör att de inte lär sig hantera trafiken eller lösa konflikter på egen hand?
Som flickan i den futuristiska TV-serien Black Mirror, som får ett chip installerat så synintryck som skrämmer blockeras, som blod och skällande hundar. På så sätt vänjer hon sig aldrig. Blodet och hundarna fortsätter alltid vara något främmande, fruktansvärt.
Många forskare och föräldrar menar att vår vilja att skydda barn från risker gör det svårare för dem att lära sig förstå och hantera riskerna. De säger att vi borde förbereda våra barn för stigarna de vandrar i stället för att försöka förbereda stigarna för barnen. För förr eller senare kommer de ändå vandra där vi inte kan sopa och madrassera. Då blir det farligt på riktigt.
Och frustrerande. För om man inte tidigt lär sig att man kan misslyckas, gå vilse och slå sig utan att världen går under, så kommer vardagens motgångar kännas som avgrunder. Hälsosamma rädslor blir fobier. Psykologen Jonathan Haidt hävdar att detta har skapat en ömtålig generation studenter, som vill skyddas från obehagliga åsikter och obekväma insikter. För den som inte växer upp i frihet kommer friheten se kaotisk och farlig ut, och senare i livet kommer de stå där förvirrade och undra var de vuxna är, som ska ta hand om dem.
Det är förstås alltid populärt att klanka ned på de unga, men vi får de barn vi skapar. Så frågan är vad vi vuxna kan göra annorlunda. New York Times berättade nyligen om lekparker som har börjat tillföra riskmoment, som höga höjder, plankor och verktyg, för att barnen ska lära sig risker i kontrollerade miljöer och inte möta dem för första gången i den stora, riktiga världen.
Kommen så här långt i skrivandet av kolumnen undrar jag oroligt hur det går för barnen på den EU-standardiserade lekplatsen där marken under gungorna är mjukt fjädrande och träden klätts i plastmadrass. Tänk om något har hänt?
För detta är utmaningen. Vår oro, inte barnens. Som späs på av nervösa myndigheter och den kommersiella ångestindustrin som vill pracka på dig bebismonitor (”nu kan du sluta oroa dig”) och gåsele (”perfekt för att hålla ditt barn nära och säker i alla lägen”).
Leonore Skenazy, som leder en rörelse för ”frigående barn”, menar att det enda som biter på föräldrarna är barnen själva. Skenazys hemläxa för oss neurotiska föräldrar är att låta barnen göra något de aldrig gjort förr på egen hand – gå och handla, ta sig till kompisen själva, eller gå till lekplatsen ensamma. När barnen kommer tillbaka är de lyckligare och föräldrarna stoltare, och förstår inte hur allt tidigare kunde kännas så livsfarligt.
För vårt livs stora misstag är inte att utsätta våra barn för livet, utan att inte göra det.
Säkrare än någonsin 1. Trots ökad trafik har risken för barn att dödas i trafiken minskat med mer än 90 procent sedan 1970-talet. Inte för att vi håller dem inne. Säkerheten för vuxna ökar också.
Säkrare än någonsin 2. Trots ökad befolkning har antalet svenska barn som dör pga skadehändelser minskat från 400 årligen till runt 65 sedan 1970-talet.