Då var fisarna äckliga – nu är de god tv-underhållning
För snart 20 år sedan lade sig Paul Oldfield på mitt skrivbord i tv-studion och drog in luft i ändtarmen.
Han var klädd i gröna trikåer, bar lila mantel och kallade sig Mr Methane.
Denne försynte brittiske yngling kunde nämligen med hjälp av yoga-metoder prutta så kontrollerat att han faktiskt musicerade med arslet. Han framförde nationalsången ”God save the queen” och the Crystals gamla örhänge ”Da doo ron ron”.
Det blev ett herrans liv om skräck och äckel, svarta rubriker och pompösa avståndstaganden, inte minst för att dåvarande utrikesministern Margaretha af Ugglas och människorättskämpen Ingrid Segerstedt Wiberg satt i soffan intill.
Bara en av dem skrattade.
Tiden går.
För knappt ett år sedan hade jag äran att vara gäst i tv-programmet ”Bingolotto”. Till min båtnad och publikens oförställda glädje deltog även Mr Methane. Hans framträdande var nu helt accepterat som god tv-underhållning.
Vad blir nästa steg? Om ytterligare 20 år? Kommer konvenansen att tillåta Mr Methane på Nobelfesten? Han skulle kunna lätta upp stämningen där, genom att lägga några rökare värdiga dynamitens uppfinnare.
Nåväl, Paul Oldfield är inte bara still going strong. Han har blivit 44 år och är numera en eftertraktad tv-stjärna på flera kontinenter. Han har blivit stoppad av högfärdiga BBC, men gjort succé i programmet ”Talang”, både i Storbritannien och Tyskland.
I tyska ”Das Supertalent” kom han till semifinal med sin version av valskungen Johann Strauss II:s klassiker ”An den schönen blauen Donau”, men slogs av hunden PrimaDonna och dennes tränare Yvo Antoni.
Jycken vann sedan hela tävlingen, men drabbades av panik av fyrverkerierna, smet från scenen och kunde enligt Mr Methane inte delta i Yvo Antonis efterföljande turné.
Mr Methane berättade allt detta över ett par öl efter sändningen av Bingolotto. Han bor numera i ett viktorianskt hus i ett litet samhälle på den engelska västkusten. Han uppträder mycket inför slutna sällskap i brittiska övreståndshem, på årsdagar, vid jubileer och liknande. Och han ger alltid ett tysthetslöfte till de privata kunderna.
– Du vet, sa han, det är baronessor och liknande, de vill ha diskretion. Överklassen älskar det jag gör, men sociala klättrare gillar det inte alls. Jag var på en julfest för BMW-säljare en gång, de hatade det verkligen.