Norrmän – tacka sjutton för Sverige

BLÅGULT BAKOM SYTTENDE MAI Norge har all anledning att tacka Sverige för sin storhet i dag.

Om två dagar brakar den sedvanliga glädjeyran ut på gatorna i Norge – det är ”Syttende maj”, Norges nationaldag, ett dygn fyllt av frenetiskt flaggviftande och vilda norska glädjetjut.

Hur många glada norrmän kommer då att sända en tacksam tanke till Sverige? Utan Sverige, närmare bestämt utan Karl XIV Johan och unionen med Sverige, hade Norge aldrig blivit vad det blev och glädjen aldrig så stor.

Sedan medeltiden hade Norge varit en dansk provins. Efter ett kort krig mot Sverige 1813 tvingades Danmark ge ifrån sig Norge till Sverige. Norrmännen vägrade acceptera detta.

I stället utropade de en egen kung (en dansk prins) och den 17 maj 1814 antog de sin nya, egna författning som då var Europas modernaste och mest demokratiska.

Den svenska armén gick då in i Norge för att tvinga norrmannen att acceptera vad den danska och svenska regeringen kommit överens om.

Efter ett krig som varade i femton dagar gav norrmännen upp och tvingades acceptera unionen med Norge. Segerherren var Sveriges kronprins Karl Johan.

I inledningsskedet, då normännen trilskades, ilsknade Karl Johan till rejält.

Hans närmaste man Magnus Brahe skriver i ett brev att Karl Johan ska ha vrålat att om han så skulle föra krig i tusen år och utrota halva Sveriges och Norges befolkning, och om kungen av Sverige inte skulle härska över annat än ödelagda skogar, berg och slätter i Norge, så måste ändå denna union bli till.

Karl Johan kunde ha gjort med Norge exakt det som svenska kungar gjorde seklerna innan med Skåne, Blekinge, Halland, Bohuslän, Jämtland och Gotland. Alla de erövrade danska landskapen tvångsförsvenskades och inlemmades i Sverige.

I stället gjorde han tvärtom. Han lät norrmännen behålla den demokratiska författningen. Varför gjorde han detta?

Det finns tre förklaringar: Några månader senare skulle segermakterna mötas i Wien för att rita om Europas karta efter Napoleonkrigen. Då måste den norska konflikten vara över.

Om Karl Johan ville krossa Norge helt tvingades han till vinterkrig, vilket han inte hade tid och råd med och slutligen: Karl Johans mål var inte att förbli kung av Sverige och Norge, hans mål var att återvända till Frankrike och bli statschef där.

Han ville därför använda Norge som ett skyltskåp för franska folket: Se hur demokratisk och modern jag är! Jag är en konstitutionell monark som lyssnar på folket.

Han hade en stark lobbygrupp som arbetade för honom i Paris.

Även tsar Alexander stödde Karl Johan.

Men ingenting blev som det var tänkt. Dynastin Bourbon återfick den franska tronen. Karl Johan var tvungen att stanna i Norden och där inledde Norge omedelbart ett hårdnackat motstånd mot Sverige. Det är i detta norska motstånd som det moderna Norge tar form.

Då unionen inleddes var Norge en efterbliven dansk provins utan egen bank, utan universitet, utan kungligt slott. Det norska språket höll på att tas över av danskan. Det fanns ingen högre norsk bildning eller kultur. Kristiania (Oslo) var en håla med några tusen invånare.

Hela förvaltningen bestod av 59 tjänster. Stortinget sammanträdde de första åren i Katedralskolans aula.

Motståndet mot Sverige enade det norska folket och skapade en stark kraft, den norska nationalismen som drev fram en helt ny, frisk kultur, där det norska språket togs fram och rensades från danskan.

I denna frustrerande unga energi skapas norska författare (Ibsen), konstnärer (Munch) och kompositörer (Grieg) av världsklass, vida bättre än sina svenska

kolleger.

Konstruktionen av densvensk-norska unionen gjorde att det aldrig kunde bli någon fungerande union; det fanns inget gemensamt parlament, ingen gemensam lagstiftning eller regering.

Det enda som var gemensamt var kungen, men det räckte inte.

Unionen var en tvångsunion, påtvingad uppifrån. Förhållandet Sverige-Norge blev som en bitter kamp mellan avundsjuka och svartsjuka syskon.

Följ ämnen i artikeln