Därför tror jag att han ljög och ljuger
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2005-12-20
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Den är onekligen svårt att förstå den här historien med statssekreterare Lars Danielsson i statsrådsberedningen och kabinettssekreterare Hans Dahlgren i UD.
Eller för att vara exakt: Hans Dahlgrens historia är inte svår alls. Han har inget minne av att ha pratat med sin mångårige arbetskamrat på annandag jul i fjol och samtalslistor över trafiken till och från kabinettssekreterarens mobiltelefon bekräftar dennes minnesbild.
Enkelt som sanningen oförfalskad.
Det är Lars Danielssons version av herrarnas inbördes kontakter som är så konstig. För även om man mycket väl kan leva sig in i hur hett Danielsson i efterhand önskar att han verkligen hade ringt sin kollega eller vice versa - saker och ting hade förmodligen tagit en annan vändning då - så inte kan han väl ändå ha suggererat sig till att tro att så verkligen skedde?
Nej, sådan inbillningskraft tror jag inte att Lars Danielsson besitter och därmed faller också hans påstående om att han kanske minns fel. Självklart har Danielsson, liksom alla andra i svensk statsförvaltning som nu puttrar i sitt eget spad efter Katastrofkommissionens haverirapport, tyst för sig själv gått igenom annandag jul, minut för minut, och det är klart att han minns om han har ringt UD:s operative chef eller inte.
Återstår att Lars Danielsson ljuger till följd av att han ljög inledningsvis i juni i år när han första gången frågades ut av Johan Hirschfeldt. Det var då han uppgav att han hade talat med Dahlgren under det första kritiska dygnet efter flodvågskatastrofen.
Det är emellertid också rysligt svårt att begripa att Lars Danielsson tog risken att ljuga. Han om någon måste väl ha vetat att alla uppgifter från honom och övriga chefstjänstemän skulle komma att kontrolleras mot varandra och att samtalslistor är hur lätta som helst att ta fram. En lögn skulle komma att avslöjas rätt snart, vilket också skedde.
Senare på sommaren bad Johan Hirschfeldt Danielsson om en kommentar till att hans och Dahlgrens uppgifter inte stämde överens. Danielsson lär ha ignorerat Hirschfeldts fortsatta frågor.
Eftersom jag har ägnat ett par år åt att utforska lögnens väsen och psykologiska mekanismer i våra liv samt skrivit en bok i ämnet tror jag mig veta att det inte är så ovanligt att vi människor ljuger totalt irrationellt: på ren impuls utan någon som helst riskkalkyl.
Det sker oftast, om än icke alltid, när vi befinner oss i trångmål. Lögnen bara trillar ur munnen på oss, som en reflex som löser ut sig innan de moraliska spärrarna slår till. Sådant inträffar naturligtvis särskilt lätt i miljöer där viss åverkan på spärrarna ständigt är för handen. Där det tillhör vardagen att tänja på begreppen, att använda språket lika mycket till att dölja och omskriva som till att säga som det är.
Så länge Lars Danielsson inte lämnar någon bättre förklaring till sina felaktiga uppgifter än han hittills har gjort tillåter jag mig att tro att han ljög och ljuger.
Möjligen ljuger han rätt nära sanningen. Han var på sitt ämbetsrum annandag jul. Han var i kontakt med UD. Han förmedlade informationen från UD till Göran Persson. Det var bara inte Hans Dahlgren han hade varit i kontakt med utan någon annan men vad spelade det för roll? Informationen var ju ändå den bästa han kunde få - Dahlgren var ju inte ens på sitt jobb.
Ja, Lars Danielssons lögn förefaller onekligen onödig. Den påminner skarpt om en sådan där impulslögn som produceras av en slirande tunga i en miljö där en hal tunga i sig inte betraktas som någon belastning så länge den inte halkar svårt.
Jag tror inte att Lars Danielsson är någon notoriskt lögnaktig person, inte heller att statsrådsberedningen består av lögnhalsar.
Vad jag hävdar är att Lars Danielssons lögn är så konstig att den förefaller att vara en produkt av en kultur där sanning och osanning oftare betraktas ur instrumentellt perspektiv än moraliskt.
Så sker ofta i makteliter varhelst sådana bildas, i politiken såväl som i näringslivet och förvaltningen - för att inte tala om medierna. Ändamålet helgar medlen har vi ju hört talas om. En attityd som talar för växlingar vid makten varhelst makt utövas.