Lätt att få whiplash när S byter åsikter

Det gick inte ens fyra månader mellan Stefan Löfvens dagiskäcka ”mitt Europa bygger inga murar” tills regeringen stängde Öresundsbron. Ena dagen hojtade Socialdemokraterna om att Fredrik Reinfeldt var främlingsfientlig för att han talade om flyktingmottagandets kostnader. Nästa dag gör S kampanjer med muskulösa passkontrollanter som ”slår vakt om Sveriges säkerhet” mot mörkhyade tågresenärer, och med en bister statsminister med armar i kors, som förklarar att invandrare inte ska få ta våra jobb. Han som nu inte ens utesluter att sätta in militär i förorterna.

Det är inte riskfritt att vara lojal socialdemokratisk valarbetare: man kan få whiplash-skador.

I fredags slog S fast att de måste bli ännu hårdare och att alla som inte vill halvera antalet asylsökande är brottsligt naiva. Det är politikens chicken race. Man ska bromsa exakt när partiet gör det – både de som gör det en sekund för tidigt och en sekund för sent har förlorat.

Så har det alltid varit. Vilhelm Moberg skrev 1953 att Socialdemokraterna var ett idéparti med två idéer: Att ta makten, och att behålla den. Partiet är en maskin konstruerad för maktinnehav, som osentimentalt gör sig av med det som inte gynnar partiets intressen eller opinionssiffror.

I opposition talade S om arbetarnas förmåga till självorganisation, men vid makten förstatligade de deras organisationer. Partiet ville socialisera storföretagen, men ville sedan vara bästa vän och åka till diktaturer för att marknadsföra deras varor. Partiet gav allt till alla, tills de blev bäst på åtstramningar.

Vissa tänker på Groucho Marx: ”Det här är mina principer, och om ni inte gillar dem så har jag andra”. Men Socialdemokraterna har en mer pompös självbild än så – och en mer moraliserande fiendebild. Partiets unika talang är att framställa de principer det har för dagen som det enda goda och solidariska, och allt annat som egoistiskt och samhällsfientligt – tills de plötsligt byter åsikt och det i stället är de som står kvar på partiets gamla position som är egoistiska och samhällsfientliga. Partiet har alltid rätt, oavsett vad det tycker.

Det är inte bara dåligt. Som få andra kan S ändra sig när omständigheterna så kräver. De kan skapa ATP-systemet, men också avveckla det när det gör bankrutt. På sätt och vis ger det också Sverige stabilitet. Det har gjorts mycket av att Mussolinis Italien tyckte sig se sin egen fascism i Socialdemokraternas nationella statskramande, och att kommunister gladdes åt löntagarfondsidéerna.

Men en socialdemokrat kan invända att partiet genom att inlemma tidens farliga idéer i svensk, demokratisk dräkt också oskadliggjorde dem och räddade Sverige från fascism och kommunism. Själv ogillar jag den SD-politik som S nu för, men jag ser hellre att den genomdrivs av socialdemokrater än av sverigedemokrater, som också vill göra Sverige till Ungern.

Partiets problem är emellertid att kovändningar fungerade som bäst när det fanns röstboskap som lojalt följde med i svängarna. I ett mer utbildat och individualistiskt samhälle låter sig inte väljarna disciplineras lika lätt. Tänk om svenska folket har vuxit ifrån Socialdemokraterna?


Principlöshet som dygd

  • ”Sannolikt är det en förbannad tur att vi är så grumsiga i huvudena att vi inte vågar handla. Tur från ekonomisk synpunkt.” – Tage Erlander i dagboken 14 november 1950.

Moberg om S

  • Som ung var Vilhelm Moberg socialdemokrat, men han menade att partiet vid makten ersatte det gamla patriarkaliska förtrycket med ”en statsapparat som utövar ett opersonligt, anonymt, mekaniskt fungerande förtryck … där individen utplånas av kollektivet”.

Följ ämnen i artikeln