Vi får de politiska ledare vi förtjänar
Läs Elisabet Höglunds kolumn
Det har sagts förut. Jag säger det igen. Det som inte fick ske, det skedde. Det mardrömsscenario, som Fredrik Reinfeldt hade fruktat, nämligen att efter valet sitta med Sverigedemokraterna i knäet, det blev verklighet. Som en bumerang kom de och gav honom en snyting, som lär svida i skinnet under lång tid.
Bumerang är något man kastar ut men som alltid kommer tillbaka till samma plats. Dagens bumerang heter Sverigedemokraterna, det parti, som får alliansens segersötma att smaka illa och som tvingar Reinfeldt till nya politiska pussel.
Som man bäddar får man ligga, heter ett slitet uttryck. Självklart är det inte enbart Sverigedemokraternas förtjänst att de nu kliver in i riksdagen. Det är lika mycket de andra partiernas fel. Det är massmediernas fel. Det är det politiska etablissemangets fel, som systematiskt vägrat lyssna på politiska signaler de ogillat.
För några år sen, när Sverigedemokraterna fortfarande var ett parti, som enbart figurerade på det kommunala planet, var det allmänna budskapet, att partiets existens skulle förnekas. Man skulle inte rapportera om det. Partiet skulle förtigas. Ju mer journalisterna rapporterade om Sverigedemokraterna, desto större skulle partiet bli.
Hur blev det? Jo, i den här valrörelsen har Sverigedemokraterna varit ett av de mest välbevakade partierna. På vissa medier har till och med enskilda reportrar haft som sin enda arbetsuppgift att bevaka, följa och möjligen även granska Sverigedemokraterna. Men resultatet av de s k granskningarna har
till slut alltid kommit fram till samma sak: Sverigedemokraterna är ett nazistiskt, högerpopulistiskt, invandrarfientligt och rasistiskt parti, som inte har något existensberättande i Sverige.
Ingen har däremot ställt sig frågan, varför Sverigedemokraternas grumliga politiska budskap har haft sådan lockelse på så många väljare. Ingen har t ex vågat ställa frågan, vad det är för fel på den svenska invandrings- och framförallt integrationspolitiken, som gör, att ett parti som Sverigedemokraterna kan gå så starkt framåt.
Många politiker har bara svarat: Visst finns det brister i vår integrationspolitik men vi gör så gott vi kan. Allt fungerar i stort sett bra. Problemet är bara, att det inte gör det.
De politiska partierna har stoppat undan integrationsfrågorna för att slippa ta debatten och därmed riskera att provocera sina egna väljare. Samtidigt har Sverigedemokraterna beskrivits som en ond böld på den svenska samhällskroppen, som till varje pris måste skäras bort och vars politiska andningshål, t ex integrationspolitiken, måste täppas till.
När sedan sverigedemokraterna utestängts från TV-kanalernas debat
ter och utfrågningar, har Jimmie Åkesson fått spela precis den roll han velat, nämligen partiledaren som i officiella sammanhang förbjuds att uttrycka sina politiska åsikter.
När sedan sverigedemokrater misshandlas, när de nekas hyra möteslokaler eller angrips av vänsteraktivister på sina möten, ja då blir Jimmie Åkesson och hans parti politiska martyrer, något som nästan alltid leder till framgångar. Martyrskap föder sympatier. Det är resultatet av dessa sympatier vi kunde se i söndags natt, när Sverigedemokraterna med 20 mandat marscherade rakt in i Sveriges Riksdag.
Själv anser jag, att Sverigedemokraterna före valet inte hade någon självklar rätt att delta i TV:s debatter och utfrågningar – av det enkla skälet, att partiet inte satt i riksdagen.
Detta är en gammal svensk tradition. Om den sen är politiskt produktiv är en annan sak.
Hade de andra partiledarna öppet tagit debatten med Jimmie Åkesson och med kritiska ögon försökt skärskåda hans politiska motiv, hade framgångarna för SD kanske inte blivit lika stora.
Många konstaterar skämtsamt, att ”Jeppe super”, men ingen frågar ”varför han super”. Samma sak gäller SD. Ingen har gått till botten med varför partiet finns och växer.
Den röra som i höst kommer att prägla Sveriges Riksdag är därför i högsta grad självförvållad. Väljare i mogna demokratier får alltid de politiska ledare de förtjänar.