Vi förtjänar att veta mer än att någon drog dem i håret
Förra veckan talade en festklädd Annie Lööf ut om stress, träning och barnlängtan i Svensk Damtidning. Centerpartiets ledare var först ut av åtta kvinnor i intervjuserien Politikens prinsessor, och Lööf-artikeln väckte direkt frågan om lämpligheten i att bara prata ”mjuka” frågor med kvinnliga politiker.
Men det är valår och vad gör man inte för att nå igenom bruset.
För ett par veckor sedan avslutades SVT:s intervjuserie Nyfiken på partiledaren med terapeuten Poul Perris vid rodret. Ambitionen var att visa hur partiledarna blivit politiker med utgångspunkt i deras barndom.
På spörsmålet ”vem var den där lilla tjejen?” och följdfrågan ”hur kände du inför det?” förklarade Åsa Romson att hon varken tillhörde ”det tuffa gänget som rökte eller töntarna” i skolan, medan nämnda Lööf menade att hennes trygga ”Bullerbyuppväxt” bredvid farfar i traktorn tidigt fått henne att ”våga utmana sig själv”, och Stefan Löfven att han blev ”heligt arg” när en klasskamrat blev orättvist behandlad i skolmatsalen.
Präktiga, rejäla, svenska politiker med andra ord, helt utan jagsvaga tonår, till synes befriade från mörkare jungianska komplex.
En gammal och skröplig Margaret Thatcher lär en gång ha svarat sin läkare när han undrade hur hon kände sig: ”Känna hit och känna dit, det enda vi pratar om nuförtiden är känslor. Jag vill prata om tankar och idéer.”
Det säger sig självt att det inte är några komplexa själsliv som träder fram när politiker delar med sig av sitt privatliv i medierna. Det blir en tillrättalagd version som gynnar jaget och partiet.
Som en entimmeslång selfie på bästa sändningstid.
Och till slut måste vi fråga oss om vi ens vill vara så här personliga med våra folkvalda? Om deras vedermödor att få ihop familj och karriär, om minnen av skolkamrater som drog dem i håret eller varför de gick estetisk linje på gymnasiet är relevant när vi ska rösta i riksdagsvalet i september.
Vi behöver politiker med integritet, patos och visioner. Vi förtjänar att få veta vad de tänker göra åt skolresultaten, åt arbetslösheten, åt nazisterna på våra gator.
Berättelsen om vem den där ”lilla tjejen” en gång var kan de spara till självbiografin efter karriären. Då kan de dessutom kosta på sig att medge att hon faktiskt drog en klasskamrat i håret också en gång.