140 tecken är inte nog för att få er att förstå
Det är en vacker morgon i Irak. För vacker för flyktinglägret jag befinner mig i.
Människor som flytt från sina hem får två bröd var. Barn bär shorts trots att vintern är på väg. Sju familjer delar på varje toalett.
Flyktinglägret har enligt officiella siffror 12 000 boende. Den verkliga siffran, säger en FN-arbetare, är 17 000.
Över tusen nya syrier passerar gränsen dagligen. Desperata, hungriga, rädda.
Jag träffar en nybliven mamma och lägger ut en bild på Twitter.
Får svar av en läsare att hon borde skylla sig själv när hon blir gravid i krig.
Jag lyssnar på kvinnans berättelse om hur hon trots oroligheterna i andra städer ändå var lycklig och trygg på sin gård, med sin man, tills bomben kom. Men hur hon nu fött barn ensam i ett främmande land. Ingen trygghet kvar.
Och jag tänker att 140 tecken inte är nog för att få läsaren att förstå.
Jag träffar vackra, nyfikna barn som vill leka och lära. Lägger upp ny bild på Twitter.
Ny läsare skriver att ”jo, jo. Men där får de minsann inte SFI och livslång försörjning”.
Jag tittar upp och det första jag ser är män som bygger en skola för att 7 200 barn inte ska förlora hela sin framtid på grund av kriget. För att de ska kunna lära, få en utbildning, och så småningom de jobb de drömmer om.
Men nej, jag tror knappast att SFI, svenska för invandrare, är en del av undervisningen.
Och jag tänker att 140 tecken inte är nog för att få läsaren att förstå.
Jag står med telefonen i handen och undrar över männen som skriver till mig. Vilka liv de har. Om de någonsin har varit rädda. Och jag blir plötsligt arg. Så in i märgen-av-hela-hjärtat-fly-förbannad. Och jag önskar att de fick komma hit. Se detta. Jobba en vecka med att tömma toaletter som männen i gula västar gör bakom mig för att 12 000 människor ens ska kunna uträtta sina mest primära behov. Bygga en skola för att ge barn en chans. Göra något vettigare med sina liv än att skriva skräp på 140 tecken.
Det vill jag få fram.
På 140 tecken.
Men så tittar jag upp, och möter en leende flicka som vill prata med mig.
Hon har lämnat ett riktigt krig. Jag behöver inte söka ett låtsaskrig på Twitter.
Jag lägger ned telefonen i fickan och frågar vad hon heter.
”Adla”, säger hon.
”Det betyder rättvisa.”