Tänk om det gick att knäcka känslokoden
Jag har skaffat en vana gränsande till missbruk. Jag ser filmklippet där Isaac friar till Amy på en gata, omgiven av vänner och familj, och så gråter jag. Varje gång.
Fjorton miljoner har rörts av samma kortfilm. Vi på Aftonbladets nyhetsredaktion stod själva och bölade en morgon häromveckan över Youtube. Det var så det började.
Det som händer är att Isaac bjudit hem Amy. Där placeras hon sittande i bakluckan på en bil och får hörlurar. Sakta rullar bilen i väg och en häpen Amy ser hur nära och kära i alla åldrar dyker upp på villagatan i en välrepeterad koreografi. De mimar till musiken Amy har i lurarna, som är Bruno Mars söta popslinga med refrängen ”I think I wanna marry you...”.
Medan jag gråter är jag samtidigt medveten om och väl förtrogen med processen: en nypande smärta, tjocka klumpar trängs i svalget. Sedan ilningar i bihålorna, blicken suddas och en stor varm tår lossnar om jag inte med uppspärrade ögon tvingar den att stanna på självtorkning.
Jag har försökt knäcka koden till vad som gör min gråt. Det brukar dra ihop sig på allvar när Amys och Isaacs nära och kära först glider ihop i en gemensam dans och sedan skingras för att släppa fram friaren Isaac. Som naturligtvis glider ner på knä och ber att få ägna resten av sitt liv åt att göra henne lycklig.
Och jag gråter. Är jag manipulerad då?
Jag vet inte.
Ingen vet ens säkert varför människan gråter. Gråten finns med i vår utrustning instinkter. Kanske för att vi fortfarande saknar ord för starka känslor. Somliga forskare anser att gråten rensar ut olika kemiska substanser som har byggts upp under stress.
Men jag tänker så här om gråten över Isaac och Amy att den knyter an till empati. Jag känner deras lycka och engageras av den. Men allra starkast reagerar jag på att den stora vänkretsen som i smyg repeterat in en magisk överraskning. Så mycket kärlek.
Och så tänker jag barnsligt: Tänk om det gick att knäcka koden till min reaktion.
Tänk om vi kunde destillera effekten, ladda ner den och använda den. Världen behöver empati. Det är bråttom.
Världens alla hjälporganisationer skriker ohörda efter bidrag. Aldrig någonsin har så många människor varit på flykt, över 42 miljoner. Det är vad jag ska gråta över.