Nya kaffestället är min bild av helvetet

Kerstin Weigl

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Publicerad 2016-02-20

helskärm

Så sitter även jag en morgon på kaffe­stället, ett av 38 likadana bara i denna stad. En glad flicka tog betalt och sa: Kaffe är framtiden!

Framtiden är en bekväm soffa, tegelväggar, läder­fåtöljer, ekbord, dämpad musik, wifi.

Men om jag inte vill till­höra framtiden?

Här låg min videobutik. Senast i juli gick jag tvärs över gatan för att jag fått lust att se om Aposteln från 1997. En av de tatuerade ung­domarna hämtade den från lagret, vi bytte några ord. En enorm hund låg stilla bakom disken och glodde.

Då var den redan i rörelse, vågen som framför våra ögon bygger om Sverige. Även min stadsdel skulle bli ”en fantastisk handelsplats”. Ett pr-företag fick 350 000 av staden för att sätta upp skyltar med texten Nya Hornstull. Ett inhyrt konceptföretag lyckades baxa in några småbutiker som snabbt vek ner sig.

Videobutiken kämpade över tre år innan den nya höga hyran knäckte stället, fast det även var en av landets tjugo största spel­butiker till omsättningen.

Nu kan jag köpa kaffe bryggt av samma kedja, få tag på likadana klädtrasor och bestsellers som i alla gallerior över hela Sverige. Framtiden!

Min dröm om framtiden var en annan där jag stod i en busskur på Hisingen i horisontellt regn och längtade efter att bo i New York eller åtminstone Stockholm.

Drömmen om den myllrande storstaden är inte död, går att sälja, företag lever på den, tar betalt för floskler som ”skapa mötesdestinationer”, ”bidra till samhällsutvecklingen”.

Vi är ett folk av idioter, för hela tiden vet alla vad det blir, det blir ännu ett H&M, ännu ett konceptkaffe­ställe. Vi låter det ske. Städerna växer, svämmar över alla bredder, ändå blir de stadigt fattigare.

Videobutikens ägare har kvar lagret med tiotusen filmtitlar i ett magasin hos bekanta utanför Strängnäs. De försöker få tillgång till några tomma lokaler nere i tunnelbanan, men får inga svar. De är inte framtiden.

Soffan är verkligen skön, utanför yr snön. Jag känner frestelsen att bli kvar hela dagen, dra åt mig filten på armstödet, ge efter, sälla mig till de andra kunderna som stirrar ner i sina skärmar, passiva, nöjda medborgare, sippande kaffe för 43 spänn, invirade i musik som inga känslor väcker.

Framtiden! Eller en bild av helvetet.