Att dödshotade Annika inte uppger adress är ingen samhällsfara
Några få tusen svenska kvinnor lever gömda från en våldsam man. Högt på listan över saker jag inte begriper är varför myndigheter inte hjälper dem, utan jagar och misstror dem.
Den senaste jag talat med är en medelålders kvinna, heter något i stil med Annika – en tjänsteman på Skatteverket ringer med stor energi runt till uppdragsgivare för att tvinga fram sanningen om var hon bor.
Läget är känsligt för Annika, äntligen har polisutredningen om våld och dödshot tagit fart, därför viktigt att hon inte blir hittad. Hon är fortfarande skriven i gamla huset, men bor sedan ett år på annan ort och har posten ställd till en tredje adress.
Det är krångligt och kostsamt, men fungerade. Fram till dagen då ex-mannen anmälde till Skatteverket att Annika inte bor kvar.
Då började en tjänsteman med sina ansträngningar att få fram hennes nya adress, en så kallad bosättningskontroll, först i ett brev postat dagen före julafton, därefter med samtal till uppdragsgivare Annika har i sitt arbete.
Annika har vädjat om förståelse. Att exmaken anmäler flytten betyder bara att han vill få tag på henne, och det får inte ske. Inte ens hennes mamma vet adressen.
Men den ambitiöse tjänstemannen svarar att "era mellanhavanden intresserar inte mig."
Jag ringer honom, och han bekräftar att det är hans jobb att få koll på Annika. Fyratusen svenskar är inte ordentligt folkbokförda, måste jagas fram. Hur skulle det annars se ut i Sverige?
Jag talar även med tjänstemannens högste chef, regionskattechef Lars Alsäter ,som instämmer: "En grund för samhället är att man kan lita på våra register".
Det Annika kan göra är att ansöka om skyddade personuppgifter. Men hon misstror myndigheters förmåga att hålla tätt.
Och jag måste tyvärr ge henne rätt.
JO utreder just nu ett fall där en kvinna i Annikas situation fick sin adress utlämnad – av samma tingsrätt som dömde hennes exman och plågoande.
Förra veckan talade jag med en kvinna som förlorat sitt skydd utan att få veta det. Hon hade dessutom upptäckt en ny rutin: på personbeviset står adress utskriven, även om personen har skyddade personuppgifter.
Vanlig praktisk hygglighet kan tillämpas. Annika går att nå, på post och telefon. Hon betalar skatt, har inte begått brott.
Vilken makt vill vi ge Skatteverkets småpåvar? Att Annika inte säger sin adress är inte en samhällsfara. Problemet är ett annat.
Tjänstemannen säger till mig: "Jag kan inte sitta här och vara empatisk med alla jag utreder".