Stilla dagar i Clichy
Jag ligger på rygg i en lånad lägenhet och äter körsbär. Grannarna har just slutat bråka. Jag lyssnar på Karlavagnen i datorns webbradio och tittar upp över träden.
Jag får ett sms. Hon stirrar också rakt upp, skriver hon, men från en annan stad, från sängen i min lägenhet. Och i kväll kastar vi båda ur oss frågor som alla är tre nummer för stora.
Låt oss vänta och se, kära du.
Jag försvinner ut. I natt är Paris ljummet men friskt, som efter regn, och jag promenerar förbi nattöppna kebabstånd och creperior.
Utanför Wepler, brasseriet där Henry Miller sägs ha skrivit Stilla dagar i Clichy, sitter en äldre herre i kostym och hatt.
Han gråter.
Han sitter lätt framåtlutad, skakar lite, men gör ingen ansats att dölja sitt ansikte.
Jag rundar Moulin Rouge och hamnar i ett myller av Midjeväskor som väller ut genom dörrarna, vinfulla och kissnödiga, med skavsår i Foppatofflorna.
Vi lär nog aldrig mötas i samförstånd, Midjeväskorna och jag.
Jag har sett dem i tre veckor nu. De med sina jävla kartor och kameror och stora ryggsäckar som de bär på magen i rädsla för ficktjuvar. Jag, en ängsligt namndroppande bedragare, livrädd för att avslöjas som svensk, som en simpel besökare.
Och jag antar att jag är framgångsrik i min maskering, för rätt ofta kommer det fram fransmän som frågar om vägen.
Je suis pressé, säger jag då. Jag är lite stressad.
Och i de ögonblicken är det bara baguetten i armhålan som saknas.
Jag fortsätter några hundra meter in på Rue Lepic. Sätter mig längst in vid bardisken på Les Deux Moulins. Det är en fin liten bar. Visserligen känd från vita duken, men ändå förvånansvärt fransk och levande.
Servitören, som röker väldigt smala cigaretter, nickar igenkännande och lutar sig fram över bardisken.
Jag är redan full, viskar han.
Och jag ler. Hummar lite. För det är i stort sett det enda jag kan på franska.
Inte mer än tio minuter senare har en turistbuss stannat utanför.
Merparten av Midjeväskorna nöjer sig med att fotografera baren utifrån.
Turister, muttrar servitören och putsar ett litet flottigt vinglas.
En rundhyllt Midjeväska, och vad jag förmodar är hans fru, vågar sig däremot in för att fråga:
Är detta verkligen baren i Amelie från Montmartre?
Servitören svarar inte.
Han försöker lära sig att blåsa rökringar.