Utopisterna kan vara sossarnas räddning
Det socialdemokratiska partiet genomgår av allt att döma en svår kris i sökandet efter en ny ledning och nya idéer. Då kan det vara nyttigt att gå tillbaka till källorna.
Svensk socialdemokrati föddes som bekant i Malmö då agitatorn August Palm steg av båten 1881 och började hålla flammande tal, där hans budskap kan sammanfattas så här: ”Frihet att tala, skriva, rösta, strejka och ta sig en sup – det är ett bra program!”
Men Palm var ingalunda den första svensken med socialistiska visioner.
I samma Malmö fanns på Palms tid en gammal rådman som hette Nils Herman Quiding. Han hade redan år 1871, under pseudonymen Nils Nilsson Arbetskarl, börjat ge ut en serie böcker han kallade ”Slutliqvid med Sveriges lag”. Där målade han upp en skönare framtidsdröm än vad någon programkommitté på Sveavägen någonsin skulle kunna komma fram till.
I Quidings framtidsland var familjen upplöst, allt boende var kollektivt. Barnen uppfostrades av staten. Kvinnorna var jämställda med männen och bytte aldrig familjenamn.
Tio anställda kvinnor kunde laga mat och göra de servicearbeten som nittio nu gjorde i var sitt litet hem. Människorna träffades på sin fritid på trevliga värdshus där alla som hade gemensamma intressen kunde vara tillsammans, oberoende av ålder, kön och bakgrund.
Föräldrar ska inte leva för barnen och barnen inte för föräldrarna. Människan är skapad för sin egen skull, menade Quiding. De gamla nationerna existerar inte längre utan människorna bor i mindre enheter, kretsar, kanske bara en enda stad som styrs av personer som är utvalda att styra för sina ”kunskaper och snille”. Alla som är mantalsskrivna i den kretsen har rösträtt där.
Pengarna till reformerna ska man få av arven. Eftersom familjerna är upplösta kan ingen ärva utan alla pengar och allt värdefullt går tillbaka till kommunen. I kommunen möts människorna som individer som förenas inte av kön eller samhällsklass utan av sin kärlek till ”det allmänna”. Hela kommunen blir som en familj. Genom jämlikheten mellan könen och den kollektiva uppfostran blir barnen fria från tvång och auktoritet.
I Qvidings drömkommun var det gott om parker och förlustelseställen, bibliotek och museer, eftersom själens utbildning var lika viktig som kroppens.
Då mäster Palm stiger i land i Malmö var Quiding redan en pensionerad rådman, bosatt på Östergatan i Malmö. Han hade dessutom varit chefredaktör för Malmö Tidning och riksdagsman, representant för borgarståndet.
Hans tankar inspirerade bland andra August Strindberg som hämtade uttrycken överklass och underklass från Quidings arbete. Man vet att Quiding dessutom inspirerade socialdemokraternas förste ledargestalt Hjalmar Branting.
Quidings utopi höll på att gå förlorad för världen. För då hans första upplaga snabbt tog slut lät han på egen hand trycka upp originalupplagans fyra band i hundra nya exemplar som han började dela ut strax innan han avled. Böckerna hamnade på en vind.
Sedan även hans hustru avled några år senare lät en trotjänarinna bränna bråten på vinden. Men en avlägsen släkting råkade passera brasan och kunde rädda åtta exemplar. Några av dem finns på stadsbiblioteket i Malmö i dag.
I modern tid har man sett hur de första utopisternas vackra drömmar blev mardrömmar i Sovjet, Kina och Kampuchea. I dag står vårt svenska folkhem visserligen kvar, men rätt förfallet och skamfilat och i behov av en rejäl renovering.
Finns det utopister i dag? Vad drömmer de om i så fall?
Det socialdemokratiska partiet genomgår av allt att döma en svår kris i sökandet efter en ny ledning och nya idéer. Då kan det vara nyttigt att gå tillbaka till källorna.
Svensk socialdemokrati föddes som bekant i Malmö då agitatorn August Palm steg av båten 1881 och började hålla flammande tal, där hans budskap kan sammanfattas så här: ”Frihet att tala, skriva, rösta, strejka och ta sig en sup – det är ett bra program!”
Men Palm var ingalunda den första svensken med socialistiska visioner.
I samma Malmö fanns på Palms tid en gammal rådman som hette Nils Herman Quiding. Han hade redan år 1871, under pseudonymen Nils Nilsson Arbetskarl, börjat ge ut en serie böcker han kallade ”Slutliqvid med Sveriges lag”. Där målade han upp en skönare framtidsdröm än vad någon programkommitté på Sveavägen någonsin skulle kunna komma fram till.
I Quidings framtidsland var familjen upplöst, allt boende var kollektivt. Barnen uppfostrades av staten. Kvinnorna var jämställda med männen och bytte aldrig familjenamn.
Tio anställda kvinnor kunde laga mat och göra de servicearbeten som nittio nu gjorde i var sitt litet hem. Människorna träffades på sin fritid på trevliga värdshus där alla som hade gemensamma intressen kunde vara tillsammans, oberoende av ålder, kön och bakgrund.
Föräldrar ska inte leva för barnen och barnen inte för föräldrarna. Människan är skapad för sin egen skull, menade Quiding. De gamla nationerna existerar inte längre utan människorna bor i mindre enheter, kretsar, kanske bara en enda stad som styrs av personer som är utvalda att styra för sina ”kunskaper och snille”. Alla som är mantalsskrivna i den kretsen har rösträtt där.
Pengarna till reformerna ska man få av arven. Eftersom familjerna är upplösta kan ingen ärva utan alla pengar och allt värdefullt går tillbaka till kommunen. I kommunen möts människorna som individer som förenas inte av kön eller samhällsklass utan av sin kärlek till ”det allmänna”. Hela kommunen blir som en familj. Genom jämlikheten mellan könen och den kollektiva uppfostran blir barnen fria från tvång och auktoritet.
I Qvidings drömkommun var det gott om parker och förlustelseställen, bibliotek och museer, eftersom själens utbildning var lika viktig som kroppens.
Då mäster Palm stiger i land i Malmö var Quiding redan en pensionerad rådman, bosatt på Östergatan i Malmö. Han hade dessutom varit chefredaktör för Malmö Tidning och riksdagsman, representant för borgarståndet.
Hans tankar inspirerade bland andra August Strindberg som hämtade uttrycken överklass och underklass från Quidings arbete. Man vet att Quiding dessutom inspirerade socialdemokraternas förste ledargestalt Hjalmar Branting.
Quidings utopi höll på att gå förlorad för världen. För då hans första upplaga snabbt tog slut lät han på egen hand trycka upp originalupplagans fyra band i hundra nya exemplar som han började dela ut strax innan han avled. Böckerna hamnade på en vind.
Sedan även hans hustru avled några år senare lät en trotjänarinna bränna bråten på vinden. Men en avlägsen släkting råkade passera brasan och kunde rädda åtta exemplar. Några av dem finns på stadsbiblioteket i Malmö i dag.
I modern tid har man sett hur de första utopisternas vackra drömmar blev mardrömmar i Sovjet, Kina och Kampuchea. I dag står vårt svenska folkhem visserligen kvar, men rätt förfallet och skamfilat och i behov av en rejäl renovering.
Finns det utopister i dag? Vad drömmer de om i så fall?