Varför hurrar så många när Sverige bidrar till att döda barn?
Du kanske tror att den är spelad, smärtan vi känner. Du tror att gråta över vita liksäckar i storlek xs är att posera. Du kan inte sätta dig in i hur det är att lida med en annan, en okänd människa. Förlåt mig, nu blir det svepande, det jag menar är: du kan inte förstå hur någon kan känna sympati för en muslim. För vid det här laget kan vi väl ändå enas om att det är där skon klämmer, att offren tillber fel gud, firar fel högtider, har fel hudfärg. De senaste tio årens systematiska arbete med att peka ut muslimer som avvikande har lyckats bättre än vad någon hade vågat hoppas på.
Varför hurrar så många annars åt att Sverige stryper biståndet till den enda organisation som kan rädda livet på barn?
Samma dag som Internationella domstolen (ICJ) i Haag beordrade Israel att göra allt i sin makt för att förhindra folkmord, att genast sluta döda civila palestinier och säkra tillförseln av humanitär hjälp ströp USA biståndet till Unrwa. Detta efter att de fått information om att tolv av de cirka 30 000 Unrwa-anställda i Mellanöstern på något sätt ska ha deltagit i terrordådet den 7 oktober. I veckan sa USA:s utrikesminister Antony Blinken att man inte har hunnit undersöka och bekräfta informationen. Sen sa han: “Unrwa har spelat och fortsätter att spela en absolut oumbärlig roll i att försöka se till att män, kvinnor och barn som är i akut behov av hjälp i Gaza också får den”. Nu ska man omfördela pengarna till andra organisationer (som på… vadå, några timmar?) ska ta över en infrastruktur uppbyggd för att tillgodose grundläggande mänskliga rättigheter. Ingen kan göra det, organisationerna man nu sätter sitt hopp till säger själva att det inte går.
Det är ingen idé att rapa siffror om antalet döda barn (outhärdligt många), utplånade familjer (hur kan det få pågå?), svälten och törsten (det går inte att ta in) och alla de skadade, amputerade, chockerade (om inte det här är ondska så vet jag inte vad). Alla vet. Men jag vill ändå säga: om du inte gråter är det dig det är fel på.
Kriget pågår långt härifrån, men är mycket närvarande i många svenskars hjärtan. De svenskar som själva har sett och överlevt krig och folkmord, men också de svenskar som gett Jimmie Åkessons och hans parti makt. På ett inofficiellt besök i Israel (Sverigedemokraterna får egentligen inte frottera sig med makten där eftersom de har nazistiska rötter) har han och ministrar enats om en sak: Sverige och Israel har mycket gemensamt. På X skriver Åkesson: “Många av våra problem är också likartade, så det finns mycket att vinna på ett erfarenhetsutbyte och fördjupat samarbete både på nations- och partinivå.”
Det här betyder: muslimer är farliga, vi måste hålla dem borta.
För Sverigedemokraterna gäller en sak: att ta ställning mot muslimer. Och Tidö-regeringen är inte sena att haka på. Att ge Israel villkorslöst stöd i ett krig som hittills skördat 26 000 offer är ett utmärkt sätt att tvätta sig ren från samarbetet med ett parti sprunget ur antisemitismen.
Det finns en berömd bild på en man, August Landmesser, som i ett hav av heilande människor håller armarna sänkta längs kroppen. Var och varannan person verkar idag tro att de är som han. Det är skrattretande och sorgligt att människor inte förstår att de i själva verket bidrar till att avhumanisera ett folk. Den mest hjärtskärande effekten av detta ser vi just nu i Gaza.
