Vems intressen trumfar vems?
I tisdags hördes Roxanne Tickle i en domstol i Sydney i fallet som kommit att kallas Tickle vs Giggle. Giggle for girls är ett separatistiskt nätcommunity för tjejer som skapades efter Metoo. Roxanne Tickle är en 55-årig transkvinna som stämt dess vd för att ha blivit utkastad från appen 2021.
Den här typen av domstolsfall har duggat tätt de senaste åren. Den feministiska rörelsen och hbtqi-organisationerna är rejält splittrade i frågan kring självbestämmande av kön, samtidigt som Sveriges riksdag väntas klubba igenom en kontroversiell lag på temat nästa vecka. Det rör bland annat transkvinnors tillgång till kvinnliga sfärer – omklädningsrum, skyddade boenden, kvinnofängelser – och vems intressen som trumfar vems här: Att en biologisk man känner sig som kvinna på insidan eller att kvinnor ska slippa manliga könsorgan i duschen på simhallen.
Johan Jenny Ehrenberg menar i Dagens ETC att invändningarna mot lagen bygger på en skräck för att män ”på låtsas byter kön för att jävlas med kvinnor” och anklagar debattörerna för att ”odla sjuka tankar”.
Ehrenberg är inte ensam om att försöka få detta till en fråga om en kamp mellan mörkret och ljuset. Det är ett taffligt försök att skamma feminister för att de hamnat på samma sida som Kristdemokraterna här. Alla med någorlunda läsförståelse kan se att den här frågan handlar om mycket mer än acceptans för minoriteter. Jag betvivlar inte en sekund att transfobin grasserar inom Sverigedemokraterna, men inte desto mindre ställer Jimmie Åkesson en helt rimlig fråga när han undrar om vi verkligen vill ha biologiska män bland tioåriga flickor i omklädningsrummen. Det låter som dubiös skrämselpropaganda, men är en logisk följd av att människor själva ska få bestämma vilket kön de tillhör, utan krav på psykologisk utredning. (Att det svenska lagförslaget dessutom överlåter bestämmelserna om omklädningsrum åt enskilda aktörer borgar för ett godtyckligt juridiskt kaos.)
Detta är också skälet till att flera partipolitiska kvinnoförbund motsätter sig lagändringen, precis som samtliga tillfrågade remissinstanser med fokus på kvinnors trygghet. Frågan är om någon expertgrupp som företräder våldsutsatta kvinnor någon gång fått se sina ståndpunkter nonchaleras på samma sätt.
De flesta kvinnoorganisationer kan berätta för Johan Jenny Ehrenberg att män som är besatta av kvinnor är beredda till betydligt mer riskfyllda äventyr än att ändra personnummer för att få vara i deras närhet. Byta kön i fängelse, för att byta tillbaka igen när man frigivits, exempelvis. Faktum är att man i Storbritannien, ett av få länder som för statistik över könsidentitet och brott, konstaterat att en majoritet av transpersonerna i landets fängelser är dömda för sex- eller våldsbrott och att andelen ökat de senaste åren. Av allt att döma rör det sig om män som dömts för exempelvis våldtäkt och påbörjat könsbyte medan de avtjänar sitt straff (sedan ett par år får brittiska transkvinnor dömda för sexbrott dock inte längre sitta i kvinnofängelse).
Organisationen Kvinnofronten, remissinstans för det svenska lagförslaget, skriver: ”Att förövare genom historien sökt sig just till platser och sammanhang där utsatta kvinnor och barn vistas är (...) ingenting nytt eller okänt. Det är därför djupt oroande att lagrådsremissen kan ha en så naiv och verklighetsfrånvänd inställning till mäns sexualiserade våld. Det borde vara i allas intresse att lagar inte skapas så, att de kan missbrukas så att de underlättar för förövare att utsätta kvinnor och barn.”
Förmodligen är det genuina transpersoner, om uttrycket tillåts, som har allra mest att förlora på att våldsamma heteromän kidnappar deras identitet. I flera länder i Europa organiseras just nu feministiska demonstrationer mot transrättigheter. Det är en sorglig, men inte oförutsägbar backlash mot en av samhällets mest utsatta grupper.