”Domen mot Peter Mangs är feg”
Oisín Cantwell: Då domen plockas fram kommer det inte att framgå att han är den kanske farligaste rasisten detta land någonsin har upplevt.
Domen mot Peter Mangs är feg.
Terroristens uppenbara rasistiska motiv trollas än en gång bort.
Tre politiska extremister rånar en bank för att fylla på den revolutionära rörelsens kassa och skjuter under flykten ihjäl två poliser.
Nej, det är inte Baader-Meinhof-ligan och västtyskt 70-tal jag pratar om, det är Malexander drygt 20 år senare.
Men trots de i brottsligt hänseende uppenbara likheterna mellan den tidens vänsterextremister och vår tids nazism beskrivs Tony Olsson, till skillnad mot Ulrike Meinhof, aldrig som terrorist.
Har svenska motviljan letat sig in i domstolarna?
Vad beror det på? Varför ser vi inte på morden på de två svenska poliserna som ett utslag av högerextremism med samma självklarhet som vi till exempel anser att självmordsbombaren i Stockholm var en islamistiskt terrorist?
Kanske är det så att många i Sverige har en diffus uppfattning om vad som egentligen ska räknas som politiskt våld, att föreställningen att terrorism är något som endast ondsinta svartskallar från mellanöstern ägnar sig åt är spridd långt utanför hatsajternas förvirrade gemenskap.
Kanske är det rent av så att den svenska motviljan mot att i detta sammanhang kalla saker och ting vid sitt rätta namn har letat sig in i domstolarna.
I målet mot Peter Mangs har åklagare Solveig Wollstad i två rättegångar hävdat att han hade rasistiska motiv då han cyklade i väg i den skånska natten med sin stridsväst och lasersikte.
Fog för detta påstående saknades inte: de över 60, ofta antisemitiska, inläggen på en högerextrem sajt, anteckningarna där han kallade mörkhyade för apor och hyllade nazismen, de rasistiska amerikanska sajterna som hittades i den dystra lägenheten, moderns vittnesmål om att hon anklagat sin son för att hata invandrare.
Hovrätten låter sig dock inte imponeras. Domstolen kan i och för sig inte bortse från att i stort sett samtliga brottsoffer är invandrare, men lyckas sedan komma fram till att "den omfattande utredning som i målet lagts fram avseende Peter Mangs person inte har gett någon helt entydig bild av hans syn på människor med sådan bakgrund".
”En dag bleknar minnet”
Tingsrätten gick ännu längre, plockade fram förstoringsglas och lyckades till slut hitta en omständighet som tydde på att mördaren kanske trots allt inte är rasist:
Han hade tidigare i livet inte haft något emot att en kontaktperson med iranskt ursprung utsetts åt honom.
Nu är inte Mangs en Breivik som gav ut manifest och försökte förvandla rättegången till ett politiskt spektakel. Tvärt om, han har mest suttit tyst, petat sig i näsan och läst böcker under processerna.
Sant är även att det tycks finnas olika motiv till brotten. Mangs åtalades till exempel för att ha planerat att mörda en etnisk svensk gangster.
Men det var inte brottslingar som blev skjutna. Det var tio hederliga människor med en enda gemensam nämnare: de hade, med undantag av den mördade Trez West Persson, alla utländskt påbrå.
Till sin psykolog har Mangs för övrigt sagt att det var ett misstag att skjuta henne, att det var hennes pojkvän, en ung invandrare, som skulle dödas.
Det är naturligtvis ingen slump att han anföll mörkhyade personer. Brottsligheten tillsammans med allt beslagtaget högerextremt material talar mot ett enda håll: Mangs är en rasist, en terrorist.
Nu spelar inte motivet någon roll beträffande straffet. Det blev ju ändå livstid.
Men minnen bleknar, en dag kommer Mangs att vilja ha sitt straff tidsbestämt. Då domen plockas fram kommer det inte att framgå att han är den kanske farligaste rasisten detta land någonsin har upplevt, att hatet drev honom till att mörda två människor och försöka mörda ytterligare åtta.
Det är fegt.