Ingen såg, inga vuxna reagerade
LJUNGBY. Det är galonisväder, men klätterställningen ligger öde. Regnet har dränkt de tända ljusen som nu står vattenfyllda på stengången, knappt tio meter från dungen där 4-åringen hittades mördad.
Adisa och hennes dotter Lejla är här för att lämna en blombukett.
– En vanlig dag hade det varit fullt med barn som lekte överallt här på gården, man skulle ha hört barnskrik och skratt, det brukar alltid vara mycket liv. De skulle ha gungat och klättrat eller grävt i sandlådan där borta. Men i dag är det så tyst, säger Adisa.
Polisen uppmanar föräldrar i området att tillämpa ”normalt föräldraförnuft”.
Men rädslan verkar få de flesta att hålla barnen inomhus. Man går tidigare från jobbet, för att skjutsa hem dem från skolan. Rektorn har satt in extra rastvakter på skolgården.
En overklig situation. Inte minst när man inser att det kan vara ett barn de försöker skydda sig mot.
Skräcken för att ens egen unge skulle vara inblandad vågar nog de flesta inte ens tänka på.
– Jag tror att det vore bättre om barnen kom ut och lekte, fick träffas efter det som hänt, säger Adisa.
Hon har flyttat nu, men bodde här med familjen i många år och beskriver området som tryggt och idylliskt. En fantastisk plats att växa upp på. De senaste åren har man dessutom renoverat de slitna hyreslängorna. ”Sanerat bort det värsta” som en farmor vi träffar uttrycker det.
Men bara en liten stund senare ger en småbarnspappa oss en helt annan bild – han menar att stämningen här ofta varit farlig och aggressiv. Mattias Ekdahl bor i en villa längre bort, och kommer gående med barnvagnen för att hämta på förskolan i närheten.
Han har själv en 4-årig son.
– Jag släppte aldrig ut mina barn för att leka här tidigare heller. Nu har vi ju förmånen att ha en egen trädgård, det är klart att inte alla har det. Men det är alltid stökigt och ett väldigt hålligång på den här gården, barn som leker våldslekar med soft air guns fast de inte ens fyllt tio år. Det räcker med att ett barn är våldsamt och får med sig de andra, för att något ska hända, säger han.
Senare, när dagishämtningarna är fixade och matkassarna hemburna, sänker sig mörkret över Ljungby.
En buss från tv-programmet ”Efterlyst” står parkerad vid mordplatsen.
Det är egentligen det enda som tyder på att detta inte är en vanlig onsdagskväll i en vanlig småländsk stad, där familjer kurar i lägenheter och stänger ytterdörren om sig.
Vad som pågår utanför dessa dörrar, på våningen bredvid eller utanför fönstret vill vi ju helst inte blanda oss i. Mina barn, andras ungar. Sköt dig själv.
Två dagar efter mordet stängde kommunen sitt kriscentrum i kyrkans församlingshem – eftersom ingen kom dit.
Det är så samhället ser ut numera: vi har inte ens behov av samlingspunkter.
Man måste komma ihåg att det som skedde i Ljungby också skedde på grund av detta. Ingen såg, inga vuxna var där för att reagera.