Ett skärkarlsliv gör ingen människa fet

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Vi satt alltså i baren och pratade om livet på ön när Dollar Rainbow torkade lite ölskum från mustaschen och påstod att vildsvinen inte alls är utrotade. I alla fall inte helt.

Dollar Rainbow är en rätt väderbiten och brunbränd kille i 50-årsåldern som har hästsvans och går barfota. Han är spartanskt klädd i blå kortbyxor, dygnet runt, sju dagar i veckan.

Han är född och uppvuxen på ön, och nära släkting med den skinntorra farbrorn som har butiken där det finns lite chips och nudlar och tvättmedel och andra torra varor, men där det nästan aldrig är några kunder på besök.

Dollar Rainbow är också mer eller mindre släkt med alla de andra 30 bofasta på ön. Av de mycket originella, som både öbor och folk som söker sig till öar ofta är.

- Du vet, sa han, jag går mycket och tittar i djungeln. Det finns ett stort svin kvar. Jag har sett spåren. Ett mycket stort svin, inget tvivel om saken ...

Dollar Rainbow gjorde en ganska lång konstpaus där, medan hans kompis, en tystlåten ung kille med ännu längre hår, nickade långsamt.

Om det inte var så att droger är strikt förbjudna i Malaysia skulle jag gissat att kompisen hade rökt något helt annat än tobak.

Pulau Babi Besar. Ön vi bor på heter så. Stora Svinön på svenska. Den ligger i Seribuat-skärgården som har 64 öar. Den mest kända i svensk tv är Tengah. Den största och vackraste heter Tioman.

För inte så länge sedan bodde det ett hundratal människor på ön. De livnärde sig på kokospalmerna, skördade nötterna och preparerade dem och sålde innehållet som råvara till fastlandet.

- Sedan gick priset på kopra ned till nästan ingenting. Det lönade sig inte att fortsätta.

Dollar Rainbow beställde en ny öl och fortsatte:

- Folk flyttade iland och tog jobb på stora plantager som var moderna och mekaniserade. Det är så där ... Vi hade en skola här också, men den blåste bort i en storm. Den låg där ett av hotellen ligger nu. Vi hade till och med polisstation, det är bara ett tomt hus nu.

Samma sak med fisket.

Det kom stora trålare och svepte vattnen i hela Seribuat-arkipelagen. Enligt Dollar Rainbow tog de all småfisk också. Nu är det bara några få människor som husbehovsfiskar, och så går en del små fiskebåtar från Mersing ut på nätterna med strålkastare för att fånga bläckfisk. Många av korallreven är döda, bara enstaka akvariefiskar irrar runt och undrar vad som hände.

Som i Stockholms skärgård ungefär. Och Göteborgs. Eller i Maldiverna och på Tonga. Och i så gott som alla andra skärgårdar på jorden.

Fiske i liten skala och småjordbruk går ju inte att leva av, och skärkarlsliv gör ingen människa fet. De öbor som inte satsar på turism eller informationsteknik eller någon annan tillväxtindustri går under eller tvingas flytta till fastlandet.

Dollar Rainbow har jobb på Besar, på ett slags seglarläger för barn från välbeställda familjer i Singapore. Och han lever ganska billigt. Blå kortbyxor kostar inte mycket. Kokosnötterna samlas i drivor under palmerna. Biran är överkomlig och hyran låg. Dessutom är det helt gratis att hacka sig fram i djungeln på ön och leta efter det där stora vildsvinet som han påstår finns kvar.

Inte för att jag tror särskilt mycket på historien. Men den fungerar bra, eftersom den gör intryck på damerna i baren. Dollar Rainbow är nämligen lite romantisk av sig, och jodå, det går ju en del historier om honom också.

Annars är det bra. En kille blev ormbiten i går, men grejar sig. Vi spelar volleyboll om kvällarna när det svalnat lite, groggar med lokal gin och läser detaljerade kriminalartiklar i de engelskspråkiga tidningarna. Häromdagen var en köpman uthängd med färgbild för innehav av fem plastkukar. Han hade erkänt att han haft för avsikt att sälja dem till allmänheten och fördes därför handbojad in i domstolen för att få sitt straff.

Robert Aschberg