Jag kan inte förmå mig att känna rädsla
Jag lider av en åkomma. Den heter icke-existerande klimatångest och har drabbat mig med full kraft de senaste veckorna. Just i detta nu borde jag ligga helt nerbäddad med isoleringstejp runt sängen.
Historiens största klimatmöte inleddes nämligen i måndags, världens ledare är på plats i Paris och tillsammans ska de försöka enas om ett globalt mål för att minska uppvärmningen av klotet.
”Livets framtid står på spel”, sa Frankrikes president Hollande när han invigde mötet.
Rubrikerna skriker: NU ÄR DET DAGS ATT AGERA! För så är det förstås. Dör jorden ut spelar det så att säga inte så stor roll hur många miljoner vi vinner på triss eller hur många trillingnötter vi lyckas få tillbaka i våra Aladdin-askar. Det är här min sjukdom kommer in.
Jag kan nämligen inte förmå mig att känna den där rädslan.
Då har jag ändå sett Al Gores ”En obekväm sanning” och plöjt hundratals artiklar om smältande glaciärer och mystiska blå fläckar utanför Grönland. Om vad som drabbar oss om vi inte lyckas dra ner på makabert köttätande och vansinnigt okynnesflygande till Phuket. Häromdagen läste jag om en kvinna som har så mycket klimatångest att hon har svårt att leva ett normalt liv. Mitt problem är precis exakt det motsatta. Jag lever exakt som jag alltid har levt. Tomflaskorna hamnar eventuellt i rätt hål men kan också trilla ner i de vanliga soporna utan att jag för den delen känner dåligt samvete för resten av veckan. Jag skulle inte åka båt till New York i stället för att flyga och jag väljer inte svampen före fläsket på menyn. Jag skriver heller inte arga lappar till grannar i sopsorteringsrummet om felplacerade kartonger.
Är hon helt alldeles från vettet, tänker miljövänlig vän av ordning.
Ja, svarar jag. För det är ju inte så att jag inte bryr mig. Det är bara det att jag bryr mig om det andra. Om terrorhot och människor som tvingas dö på sin resa över Medelhavet. Om felbehandlingar i vården, nedskärningar i psykiatrin och hemlösa som tvingas tigga på gatan. Om att Donald Trump ligger bra till i opinionsundersökningar och att årets julklapp är en jävla robotdammsugare. Varför orkar jag då inte ta tag i min diagnos? Beror det på att det kommer nya rön hela tiden (är det egentligen fisk eller ris som är värst och vad kan jag i så fall över huvud taget äta) eller för att jag känner en uppgivenhet (spelar ändå ingen roll vad jag gör eftersom 1 000 nya bilar trafikerar Peking varje dag)? Min främsta teori är att det handlar om ren och skär förnekelse. Jorden kan ju dö ut cirka i morgon eftersom allt vi gör är att fucka upp och det är bara lite för stort för att ta in. Som tur är finns det andra som är friska. Enligt en undersökning från WWF oroar sig 80 procent av Sveriges ungdomar för hur klimatförändringar kommer att påverka dem.
Det känns skönt att det är ni som ska ta över i framtiden. Jag är nämligen för upptagen med att ta tempen på samtiden.