Det svämmar över av anställda i politikerbranschen
Så skapades föraktet för politikerna
Den som vill förstå grunderna till det utbredda politikerföraktet bör läsa en busfärsk och skakande skrift av Bengt Ericson, journalist, korrespondent och tidigare chefredaktör för Veckans Affärer:
”Den härskande klassen - en bok om Sveriges politiska elit”.
Ericson börjar med reformerna på 50-60-, och 70-talen, då 2 500 kommuner slogs ihop till 290, och mer än 200 000 politiska förtroendeuppdrag förvann. Den väljare som var granne med en politiker hade efter några decennier knappt pejl på vem som satt i storkommunens styrelse.
Sedan 1979 har antalet partimedlemmar halverats och halverats igen. I dag är mindre än tre procent av befolkningen med i ett parti. Medlemsavgifterna finansierar ynka två till tre procent av verksamheten. Resten finansieras nästan uteslutande med skattepengar som delas ut av stat, kommuner och landsting. Partistöd, kanslistöd, tilläggsstöd, basstöd, stöd till politiska sekreterare och resebidrag uppgår sammanlagt till storleksordningen fem miljarder kronor per mandatperiod.
I dag har politiken blivit ett skrå, ett högt betalt heltidsyrke, med höga löner, fina förmåner och pensionsvillkor, och goda chanser till toppjobb i EU, staten eller näringslivet när politikern slutar. Och det svämmar över av anställda i branschen.
När Ingvar Carlsson började hos Tage Erlander 1958 satt fem personer i statsrådsberedningen. I dag befolkas samma regeringskansli och dess departement av 4 600 anställda, till en kostnad av sju miljarder kronor. Bengt Ericson frågar: ”Vad gör alla dessa människor hela dagarna?”.
Parallellt med denna okontrollerade tillväxt så har de vanliga riksdagsledamöterna förlorat makt. Partiledarna bestämmer, med hjälp av partipiskan, medan ledamöterna lämnar in meningslösa motioner, ofta skrivna av utomstående särintressen.
Med granskningen är det också illa ställt. Riksrevisionen har till uppgift att granska vad statens pengar går till och hur effektivt de används. Men den rapporterar till en politiskt tillsatt styrelse, som kan hemligstämpla efter behag. Ericson citerar Riksrevisionsverkets tidigare chef Inga-Britt Ahlenius: ”Att den statliga revisionen inte kan rapportera direkt till parlamentet förekommer, mig veterligt, inte i något annat demokratiskt land”.
Mest makt har statsministern, som till- och avsätter ministrar. Enligt författaren pågår en tydlig ”presidentialisering” i Sverige, samtidigt som lobbyisterna växer på träd och till skillnad mot i andra länder inte behöver redovisa någonting av sitt arbete mot beslutsfattarna.
Enligt Ericson har den härskande klassen, det vill säga de olika politiska lägren, i dag mer gemensamt med varandra än med de väljargrupper de påstår sig företräda.
Hans faktaspäckade och lättlästa bok borde ingå som obligatoriskt läromedel i samhällskunskap på gymnasiet.
Perssons spaning slog in …
”Lobbyisterna arbetar inte för det nya. Lobbyisterna arbetar för det gamla. Framtidens lösningar har inga lobbyister. Det är gårdagens lösningar som har lobbyisterna”.
Ur Göran Perssons avskedstal som ordförande för Socialdemokraterna 2007. Två månader senare värvades han till lobbyfirman JKL.