Norrbotten behöver folk men sparkar ut de som finns
HARADS. Norrbotten behöver 100 000 nya invånare de närmaste 15 åren, det är nödvändigt för att klara den gröna industriella revolutionen.
Samtidigt satsar Migrationsverket hårt på att utvisa folk som har fasta jobb och som behövs i Norrbotten.
Vården skriker efter folk men det är inget som Migrationsverket tar hänsyn till. Ut ska dessa vårdbiträden som visserligen gör nytta men som genom sin blotta närvaro bryter mot regler som ingen begriper.
Marie Mattsson, personalplanerare på äldreboendet i det lilla samhället Harads mellan Boden och Jokkmokk, ägnar en förmiddag åt att försöka förklara för Aftonbladet vad som gäller.
Boendet är vackert med utsikt över den mäktiga, svarta Luleälven, över brinkar där snön och isen fortfarande ligger kvar, över skog lika vid som ett centraleuropeisk stat.
Mattsson är tålmodig. Hon har de senaste två åren på heltid kämpat sig genom tröstlösa träsk av paragrafer och lagar och politiska intentioner i det enda syftet att få behålla duglig personal som har fast anställning.
Och det enda hon har kommit fram till är att Sverige kastat sig cirka 250 år tillbaka i tiden.
– Vi har en myndighet över oss som vi aldrig kan få rätt emot. Som gamla tiders kyrka.
Bredvid henne sitter Brigetta Basta, 35, och hennes make Osama Tanyous, 45. De har sökt asyl i Sverige för att komma undan kriminalitet och korruption i Egypten.
Man får inte asyl för att man inte står ut med kriminaliteten i sitt hemland. Att bli utpressad och känna sig otrygg är inget asylskäl.
Det är fullt rimligt och därför inget konstigt med att Brigetta och Osama ska utvisas.
Samtidigt är det förtvivlad brist på arbetskraft i Norrbotten. När jag var i Kiruna förra veckan hörde jag talas om bensinmackar och andra företag som helt enkelt inte kan ha öppet för de hittar ingen att anställa.
Samma problem har äldreboendet i Harads. Marie Mattsson och hennes chefer letar ständigt efter personal. Infödda svenskar? Alltför få vill arbeta i vården. Inför sommaren har Mattsson en – en – infödd svensk som sökt till boendet. Det är en tjej som pluggar på vårdlinjen.
Tre damer i 90-årsåldern sätter sig på verandan för att njuta av solen. De har likadana solhattar på sig som personalen köpt in. En äter banan och de två andra talar om dagens fotvård: tvätt, klippta naglar och insmörjning.
Marie Matsson, Brigetta och Osama talar om byråkratin.
Medan Brigetta och Osama väntade på besked om asyl skaffade de sig arbete. De ligger ingen till last. Brigetta talar bra svenska, Osama klarar språket hyggligt.
Brigetta har nu arbetat på äldreboendet i två år och tre månader. Hennes misstag var att hon sökte arbetsuppehållstillstånd direkt hon nekades asyl för tredje gången.
Då hade hon arbetat i tre månader och tio dagar.
Nu, ett par år senare, får hon avslag. Det krävs att hon har arbetat i fyra månader för att få arbetsuppehållstillstånd.
Tiden för att överklaga är utmätt till 14 dagar. Brigetta kan alltså omöjligen arbeta ihop de 20 dagar som fattas. Till det räcker inte 14 dagar hur man än räknar.
Men hon har ju arbetat i två år och tre månader.
Nu, ja.
Inte då hon skrev sin ansökan. Och vad hon skrev i den gäller. Det går inte att ändra. Om hon däremot kan arbeta ihop de 20 dagar så var så god. Eftersom det inte går att åstadkomma på 14 utvisas hon.
– Brigetta är inte den enda som råkat ut för detta, säger Marie Mattsson.
Brigetta och Osama och deras två barn måste lämna Sverige senast 13 juni.
– Men Norrbotten behöver människor!
Osama slår ut med händerna och ser ganska undrande ut; Marie Mattsson är desto mer sammanbiten.
Hon och enhetscheferna Lena Nilsson och Mikael Midbjer faller varandra i talet och ger exempel efter exempel.
– Vi hade en kille som var i Sverige på stipendium för att studera. Han arbetade extra här. Inbördeskriget bröt ut i Etiopien och han kunde inte återvända hem. Han fick avslag på att stanna med motiveringen att han hade arbetat i n n a n han sökte asyl, säger Marie.
– Vi har ingen personal till sommaren. Vi får betala den ordinarie 15 000 extra i veckan för att skjuta på semestern. Det är dyrt och personalen blir slutkörd. Det påverkar patientsäkerheten och sedan ska de ändå ha semester någon gång. Det blir väl i vinter, säger Mikael Midbjer.
Lena Nilsson tittar i ett kollegieblock och räknar namn.
– Nio av våra anställda har tvingats lämna Sverige. Vi har cirka tio kvar i farozonen. 95 procent av timvikarierna är asylsökande.
– Vi hade en tjej från Jemen, säger Marie Mattsson. Hon hade fast jobb hos oss. Men kommunen hade fyllt i fel blankett när den sökte arbetsuppehållstillstånd för henne. I n g e n på Migrationsverket påpekade att det var fel blankett. Nu ska hon ut. Varför vill Migrationsverket inte hjälpa till?
Detta är det nya Sverige.
Samtidigt som det fattas arbetskraft ska den tillgängliga utvisas. Så är det i ett land där pendeln svingar fram och tillbaka. Ena året finns inga murar alls. Nästa är landet förvandlat till en enda mur.
Marie Mattsson är ansvarig för personalplaneringen. I två år har hon lagt sin tid på att fylla i blanketter till Migrationsverket, att försöka få tag i tjänstemän, att hitta vägar i ett byråkratiskt landskap där väganvisningarna verkar konstruerade för att hon ska köra fel.
Och värre blir det, säger hon.
Regeringen har aviserat att arbetskraftsinvandrare från första oktober måste tjäna minst 26 560 kronor i månaden för att få stanna. Ett vårdbiträde på Älvstrandshemmet i Harads får 20 100 kronor i grundlön.
– Detta är inte skumma jobb. Bodens kommun är arbetsgivare. Personalen har sjysta löner och villkor, säger Mikael Midbjer.
– Om vi inte ska ha arbetskraftsinvandring med låga löner, vem ska då göra jobben. I vården? På restaurangerna? säger Marie Mattsson.
Företag kan stänga för att de inte får tag i personal. Den möjligheten finns naturligtvis inte för en kommun. De 62 medmänniskorna på äldreboendet måste ha vård.
Så Mattsson, Midbjer och Nilsson raggar nya asylsökande som snart kommer att utvisas, och sedan nya igen.
De anlitar också ett tiotal av Harads pensionärer som springvikarier.
– Tur att de är pigga, säger Midbjer.
Brigetta och Osama sitter tysta under den långa diskussionen. De förstår vad Sverige förväntar av dem. Arbete. Betala skatt. Det gör de. Nu har de lagt ut sitt bohag till försäljning på Facebook.
– Vi arbetar och är med barnen, arbetar och är med barnen. Vi springer bara runt. Det är så mycket stress, säger Brigetta.
I lokaltidningen NSD säger Bodens frustrerade kommunalråd Claes Nordmark:
– Vi har enorm kompetensbrist i Norrbotten i alla branscher, inte minst inom omsorgen.
– Hur skulle det se ut om en myndighet inte följer lagar och regler? svarar Migrationsverkets avgående chef Mikael Ribbenvik.