Jag kämpar på med planeringen av döden
Hur är det med er – planerar ni döden?
Det verkar vara en trend just nu.
En som jag gärna vore utan.
Det är konstigt med vårt förhållande till döden. Något som ska drabba precis alla vill många inte låtsas om.
Vi tränar, äter nyttigt, tar vår medicin, och tror kanske att ett längre liv betyder evigt liv.
Men för mig är det slut med den livslögnen.
Jag närmar mig 67-årsdagen och det verkar vara nu man börjar med det ganska meningslösa räknandet av hur många år man har kvar.
I bästa fall, tio bra somrar till. Tio arbetsår där jag kan fortsätta skriva, och sköta om hus och trädgård.
Det gäller att under de här åren beta av det som jag inte kommer att orka när jag är 77. Och ordna med det som kommer att underlätta mitt liv när jag blir så gammal.
Jag känner många som inte alls bryr sig om det här. Det har att göra med att vi människor är olika. I det här fallet handlar det om sista bokstaven i Myers-Briggs personlighetstest.
Är du P eller J?
P föredrar att leva på ett flexibelt och spontant sätt. J lever planerat och organiserat.
Jag är J, förstås. Vilket innebär att jag ”söker struktur och scheman”, och ”gör upp en lista på uppgifter och bockar av dem”. Jag har alltså börjat dödplanera.
Ett antal experter gick igenom hur man gör i söndagens Aftonbladet. Där fanns mycket matnyttigt.
En viktig fråga var om man ska läsa sina bortgångna anhörigas dagböcker. Två begravningsrådgivare svarade till min förvåning, och lättnad, nej på den frågan.
När pappa dött fick jag i min hand en urgammal papplåda där han, utan att någon annan i familjen visste det, sparat ett stort antal dagböcker med svarta vaxdukspärmar.
I dem har han skrivit, med blyerts och ganska oläsligt, om vad som hände honom när han var runt 17 år gammal. Det handlar mycket om fotbollsmatcher på Ryavallen i Borås.
Nu får jag veta att jag ska göra det jag egentligen velat hela tiden, bränna upp dem och låta dem vara privata.
Och jag ska lägga allt mitt eget mest privata i en låda med texten ”Öppnas ej. Kastas efter min död”.
När den dagen kommer ska kläder, böcker och prylar vara genomrensade. Värdefulla smycken bortskänkta eller bortlovade. Liksom tavlor, porslin, min Barbiesamling och annat av andrahandsvärde. Det ska inte finnas massor av skräp att vada igenom för de efterlevande.
Jag har lådvis med mappar som jag inbillar mig ska bli kolumner eller bokprojekt. Inom tio år ska jag avsluta dem. Och så ska jag skriva ett digitalt testamente där det står klart hur mina sociala medier, mejl och innehållet i datorn ska hanteras.
Helst skulle jag förstås inte göra något av detta. Just nu vill jag nog leva för evigt.
Men samtidigt som den här pigga pensionärstiden är en av de absolut bästa i livet, har tyvärr avgrunden öppnat sig i tillvaron.
Ner i den försvinner för alltid ett fasaväckande antal anhöriga, vänner, bekanta och kända människor som man följt hela livet.
Varför inte strunta i det, och leva i nuet? Jo, ni sorglösa P-människor kan det.
Jag kämpar på med planeringen av min död.
Planerar du för din död?
Margareta Magnusson, 87, skrev för några år sen den banbrytande boken ”Döstädning”. I den tipsar hon om hur man kan sortera, rensa och skapa ordning i sitt hem inför det oundvikliga slutet.
Jag uppskattar hur Magnus Uggla, 67, talar öppet om åldrandet i stället för att som andra i hans yrke låtsas vara evigt ung. ”Det är inte så jävla många bra år man har framför sig”, säger han i en intervju.
Planerar du för döden? Har du skrivit digitalt testamente? Har du börjat döstäda? Har du läst din döda mammas hemliga dagbok? Mejla gärna mig och berätta hur du tänker om de här frågorna.