Bergwall har blivit en prestigefråga
Är det så enkelt som att Säter inte vill erkänna sin roll i skapandet av seriemördaren Thomas Quick?
Det är svårt att tolka sjukhusets bisarra bedömning av Sture Bergwalls farlighet på något annat sätt.
”Upprepad sexbrottslighet”, ”tidig debut i våldshandlingar”, ”kriminell mångfald” och ”misskötsamhet vid permission”.
Det förefaller vid en första anblick vara förenat med betydande risker att släppa en person som av en expert beskrivs på detta vis.
Det finns dock två problem med bedömningen av Bergwall. Psykologen har inte träffat honom och han har gjort sin utredning på grundval av hur denne levde innan han blev inlåst 1991.
Man behöver inte vara världsledande auktoritet i rättspsykiatri för att begripa att mycket kan ha hänt under 22 års vård. Vem vet, patienten kanske rent av har gjort framsteg.
Annat i utredningen framstår mest som absurt. Bergwall får högsta betyg på punkten ”promiskuöst sexuellt beteende”. Vad är det egentligen för orgier som pågår på sjukhuset?
För oss som har följt med i debatten och den juridiska cirkusen kring den före detta seriemördaren de senaste åren framstår inte heller denne man som ”nonchalant” eller ”hal”.
Vården av Bergwall byggde i många år på att han var en seriemördare. När nu samtliga morddomar har fallit borde naturligtvis en helt ny och grundlig psykiatrisk utredning genomföras.
I stället kämpar Säters sjukhus med näbbar, klor och nu även ohederliga metoder för att han även fortsättningsvis ska hållas inlåst.
Inte heller Socialstyrelsens rättsliga råd imponerar. Rådet anser att vården ska fortsätta, med motiveringen att det inte finns något underlag för att göra en annan bedömning.
Ett skäl så gott som något för att göra en ny utredning, kan man tycka.
Det mest egendomliga i denna sorgliga historia är att Bergwall redan 1992 hade fullständig frigång och var på väg att friskförklaras och skrivas ut. Det var då han började dilla om mord.
Med den i princip fria tillgång till droger som de generösa läkarna erbjöd sin patient skapades en cocktail som ledde till personlighetsförändring och, till hjärnskrynklarnas och utredande polis förtjusning, nya erkännanden.
En granskning som Svenska Dagbladet har gjort av Bergwalls patientjournaler visar att denne började må bra och uppföra sig normalt igen då han avgiftades 2002.
Som av en händelse ändrades tonen i journal och riskbedömningar då resningsprocessen inleddes 2009.
De senaste åren har Säters överläkare bedömt patienten som lika farlig som under de glamourösa åren på 90-talet då sjukhuset vårdade den värsta seriemördaren i Skandinaviens historia.
Är Bergwall farlig eller inte? Om det vet jag inget. Vi får inte glömma att han är dömd för annan allvarlig brottslighet än morden, även om det är många år sedan.
Jag tror inte heller att det är klokt att släppa honom vind för våg även om han skulle bedömas vara färdigvårdad. Därtill har han suttit inlåst för länge. Troligen behövs någon form av öppen psykiatrisk behandling med ökande grad av frihet. Den vården bör bedrivas på ett annat sjukhus än Säter, som har investerat en hel del i sin patient och nu tycks ha fastnat i prestige.
Att överpreppet mot Sture Bergwall tillåts fortsätta är en skam för svensk rättspsykiatri.