En kronprinsessa i tvångströja
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2007-07-16
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
För en sekund stannar Sverige.
Det är fredagen den 13 juli och i stugorna är niokaffet redan uppdrucket framför tv-apparaterna.
SVT-profilen Victoria Dyring lutar sig framåt, tittar kronprinsessan djupt i ögonen och frågar:
– Varmkorv eller fin middag?
Kronprinsessan vacklar. Hon sneglar ned i det vackra parkettgolvet. Tvekar en sekund.
En fin middag är ju en upplevelse ? Men ibland vill man ju bara ha en varmkorv ?
Victoria Dyring, du, jag och det svenska folket väntar förgäves.
Kronprinsessan Victoria är visserligen trettio år gammal. Hon ska en dag ta över tronen för kungariket Sverige. Men att tvingas välja mellan varmkorv och en fin middag, nej, det blir för känsligt.
Nästa fråga.
Så fortsätter det. Dyring fnissar fram några nervösa frågor. Sedan ger hon kronprinsessan en teckning som hon har målat.
Båda talar till varandra som man gör om man går i tredje klass och har fått en ny bänkgranne.
Kronprinsessan säger att hon inte gillar motorer. Men hon känner med utsatta barn. Och som liten hade hon åttio-två vandrande pinnar.
Inget ont om vandrande pinnar.
Men varför ska det vara så omöjligt att få se en riktig intervju med kronprinsessan?
Visst, hon bakbinds en smula av kravet på neutralitet. Men så vitt jag vet finns det inga tillägg i successionsordningen om att kungligheter måste vara så tråkiga och intetsägande att ingen skulle märka om de för sisådär en vecka ersattes av tio kilo papier-maché och en hyfsad buktalare.
Victoria känns som en klok kvinna. Man anar intelligens, humor och integritet. Hon har pluggat vid några av världens främsta universitet. Hon är landets kanske mest inflytelserika person.
Ändå envisas alla med att behandla henne som om hon vore förståndshandikappad.
Det är obegripligt.
Men så ska man också minnas att detta är en journalistisk genre som fram till alldeles nyligen dominerades av en groda tillverkad av tyg.
Själv sitter jag stum i tv-soffan. Och så föds en liten fantasi.
Tänk er.
Kronprinsessan som intervjuas av en Stina Dabrowski, en Mustafa Can eller en Daniel Sjölin. Inga teckningar. Inga tygkepsar vända bakochfram. Inget fånigt niande. Bara två vuxna människor som samtalar om livet och döden, yrket och kärleken.
Ni skulle tappa hakan.