Norge har mycket att vara stolt över
En blond, sportig norsk flicka stod tillsammans med sin amerikanske pojkvän i går eftermiddag klockan 15.25 och betraktade i Munchmuseet det näst Mona Lisa mest kända konstverket i världen. (Och dyraste; i maj klubbades den för 750 miljoner kronor.)
Hon betraktade Edvard Munchs ”Skriet”. 15.25 var just den minut som ett år tidigare Anders Behring Breivik med ett ton dynamit sprängde regeringskvarteret i luften.
Martine Bage, en 22-årig ekonomistuderande, sa:
– Det är en tung dag för Norge. Jag tycker att det är detta tavlan beskriver.
”Skriet” väcker känslor, målad som den är av en konstnär fascinerad av sjuka människor och fokuserad på rädsla och smärta. Munch summerade: ”I mitt liv finns inget som liknar lycka.”
Det är lättköpt att göra ”Skriet” till en metafor för Norges sinnestillstånd. Men inte helt osann.
14 timmar av oavbrutna sorge- och minnesmanifestationer fylldes av attityder och plattityder, kramar, tårar och rosor. Det blev känsloladdat och chauvinistiskt, smetigt och exhibitionistiskt.
Det kom därigenom att gå en rak linje mellan ”Skriet” och The Boss. Bruce Springsteen förmådde nämligen inte att sjunga något mera originellt än ”We shall overcome”.
Jens Stoltenberg, statsministern – med mera grått i håret i går än den 22 juli i fjol – sa när dagen led mot sitt slut:
– Det har varit en vacker och värdig minnesmarkering – en balans mellan att hedra de döda och att glädja oss över livet. Det har yttrats viktiga ord.
Nåja. Mest banala och gudsnådeliga: öppenhet och demokrati, frihet, gå vidare, hopp, framtidstro och omsorg, optimism, sammanhållning och folket har segrat.
Den unge AUF-ordföranden Eskil Pedersen, ett stjärnskott i norsk politik, formulerade det:
– Vi har upplevt förvirring men inte förbittring. Friheten är starkare än fruktan.
Ja, Norge har mycket att vara stolt över, främst att det inte – som Sverige vid Palmemordet – drabbades av panik. Men också för att det genomförde en så klar och ren rättegång mot Breivik.
I går vältrade sig norrmännen i sorg och stolthet. Det kunde ge bilden av ett Norge av inåtvändhet och självupptagenhet.
Den norska statstelevisionen hade i en timslång nyhetsutsändning inte en enda nyhet annat än minneshögtiden – trots att denna direktsänts oavbrutet sedan morgontimmarna. Allnorskans fotbollsmatcher inleddes med en minuts tystnad.
Kan man kanske exponera sorg och trauma i överdos? Psykologen Pål Kristensen trodde inte det. Han sa:
– Det finns ingenting som heter att tiden läker alla sår.
Dock har Norge fler stora konstnärer än Munch.
Dramatikern Henrik Ibsen uttrycker i Hedda Gabler åsikten:
”Livet är inte sorgligt. Livet är löjligt.”
The show must go on.