Jag blir aldrig en djungelförfattare
Tänkte skicka en nyårshälsning från tropikerna. Men det är lättare sagt än gjort. Permasvetten gör att fingrarna halkar över tangenterna, samtidigt som hjärnan blir simmig och slapp. Det är en sidoeffekt man kan leva med, men just nu känns den som ett hinder.
Förstår inte hur de bar sig åt, de riktiga tropikförfattarna som åstadkom litterära mästerverk i galen värme och maximal luftfuktighet. Somerset Maugham, Rudyard Kipling och gänget. Dom skrev hela djungelböcker. En enkel nyårshälsning hade varit en piece of cake.
Hade dom en film av svett på fingrarna? Rann bläcket i deras anteckningsböcker? Var deras hjärnor lika blanka som deras ansikten?
Självklart inte. Dom var coola. Det var deras jobb.
Historien kallar mig till Raffles Hotel för inspiration. Här satt dom, tropikförfattarna. Historiens vingslag etc. Nu är jag nära. Det borde släppa nu.
Slår mig ner i ett hörn och knäpper upp linnekavajen. Beställer in en Singapore Sling. Tar fram den rätta anteckningsboken, den som enligt legenden – eller reklamen – användes av själve Hemingway.
Skakar igång reservoarpennan och vässar tankarna. Tar en sipp av den berömda drinken. Ouchh ... ser mig omkring och inser att jag befinner mig bland turister med magväska och flipflops. Inte en författare så långt ögat når.
Efter några krampaktiga försök att skriva något vettigt om Singapore som Sydostasiens ekonomiska kärnreaktor. Efter några krampaktiga försök att skriva något vettigt om den nästan liderliga längtan att slå västvärlden på fingrarna med dess egna redskap. Efter några krampaktiga försök att skriva något vettigt alls, ger jag upp.
Vi förflyttar oss söder om ekvatorn till vad som brukar beskrivas som en paradisö. Här är det ännu varmare. Hög tid alltså för en gin tonic, den tropiska malariamedicinen. Sitter vid havet och blickar ut mot väst. Vågornas svall, palmernas sus. Som gjort för storverk. Men solen lurar ovan de slöjade molnen och blir snart en akut påminnelse om behovet av en tropikhatt.
Barhuvad i tropikerna. Vad tänkte jag då? Inget alls, faktiskt.
Stil ingår dessvärre inte i turistbutikens sortiment.
Affären slutar med en löjlig kamouflagehatt, som kan förknippas med mycket, men garanterat aldrig med litteratur.
Jag kapitulerar inför den bistra sanningen. Jag blir aldrig någon riktig tropikförfattare. Jag är en svensk man på solsemester. Och det är väl inget att skriva hem om.