Nu är inte alltid – Trump är inte alltid
”Upp med hakorna” brukar min mamma säga när hon vill trösta. Av någon anledning fungerar det varje gång.
”Men mamma jag har ju inga … aha!”
Så slug min mamma är ändå, som kollrar bort sitt barn från det som tynger ner.
Man sopar upp sig själv och alla hakorna och laddar om.
Mina hakor och jag följde valvakan tillsammans med min fjortonåriga dotter. Trots beslutsamhet och uthållighet som ett nattaktivt djur somnade hon i sitt hörn vid midnatt och jag fick fortsätta i mitt på egen hand.
Jag var övertygad om att Donald Trump skulle vinna, att de inte skulle släppa fram en kvinna.
Men jag tänkte ”om”. Om Hillary Clinton vinner. Om USA får sin första kvinnliga president, då vill jag se det.
Hela natten låg jag i soffan och hällde i mig snabbkaffe. Vid ett tillfälle nickade jag till och drömde att Trump hade 95 procents chans att vinna. När jag hade vecklat ut hakorna från bröstet och torkat mig i mungipan sa de att Trump hade 95 procents chans att vinna. Hakorna åkte ner igen.
Ni vet det där alltför välbekanta fenomenet när man varit med om något ofattbart och glömmer bort det. Och sedan kommer på det. Och sedan glömmer bort och sedan kommer ihåg.
”Trallalla, i dag är en bra dag, ingenting är konstigt!”
”Vänta, va? Trump?”
”Trallalla, i dag är en normal dag, allt är som det ska!”
”TRUMP?”
I sociala medier dominerade tre uttryck när mitt flöde vaknade. Chock, sorg och rädsla. Framförallt rädsla.
Jag ägnade tretton timmar åt valet. Jag ängslas i dag och kanske lite i morgon.
Och när chocken har lagt sig kommer bedrövelsen och när bedrövelsen har lagt sig kommer ilskan och när ilskan har lagt sig kommer bättre dagar.
I förrgår blev jag avstängd från Facebook för att jag lekte med ett filmcitat. Fucking jävla kuk-snö, skrev jag. Men se så fick man inte uttrycka sig. Tänk om barnen läser? skrev någon.
Ja, tänk om de gör det.
Men tänk om de som skriver på Facebook att det blir ett tredje världskrig med Trump har barn. Tänk om de barnen läser att deras föräldrar är rädda för världens nära förestående undergång?
Är det nyttigt?
Vi måste fortsätta och sikta framåt. Nu är inte alltid. Trump är inte alltid.
Varför ska vi lägga oss ner och ge upp? Det har vi inte gjort inför klimathotet och vi ska heller inte göra det inför Trump-hotet.
Det är alltid mörkast före gryningen, heter det. Men ibland blir det först väldigt mörkt, sedan väldigt orange.
Och sedan kommer gryningen.
Upp med hakorna.
Haklyft 1
Jag har aldrig spelat på ett resultat i hela mitt liv. Men jag satsade 1 000 kronor på att Trump skulle vinna. Nu har jag 5 000 kronor att ge Unicef i deras arbete för människor på flykt.
Haklyft 2
#lovetrumpshate. I det lilla och i det stora. I det långa loppet.