I Noréns gangsterpjäs känns fiktionen verklig
N
oréns "Skuggpojkarna" på tv var en förfärlig upplevelse. Fruktansvärt bra som drama och tv-teater och förfärligt obehaglig till sitt innehåll. Obehaglig framför allt därför att personerna gestaltades med en psykologisk trovärdighet av sådana mått att fiktionen sakta men säkert löste upp sig. I tittarens undermedvetna blev pjäsen verklighet.
Lars Noréns kunskaper om och lyhördhet för de gåtfulla rörelserna i den mänskliga själens djup är väldokumenterade efter decennier av kammarspelsdramatik. Fram till nittiotalet var det i huvudsak den borgerliga familjen som kläddes av in på bara skelettet.
Nu var det dags att snitta ut verkligheten själv med verkliga gränssprängare. Resultatet blev "Sju tre" som ännu mindre än "Skuggpojkarna" ägde dramaturgisk struktur. "Sju tre" som skänkte en scen åt riktigt hat men som ändå bara var teater och saknade förutsättningar att ta hand om riktigt hat som sliter sig.
Lars Norén skrev "Skuggpojkarna" efter "Personkrets 3:1" men före den skickelsedigra "Sju tre". Dramat skildrar fyra grova brottslingar intagna på sluten anstalt för dåd som väcker allas avsky, även medfångarnas om de inte gjort sig skyldiga till något liknande: dråp, mord, misshandel inflätade i pedofili och annat sexuellt övervåld.
Dramaturgin höll sig till det beprövade formuläret: Familjesammankomst och förljugen idyll rämnar under inflytande av alkohol eller andra oberäkneliga krafter som tvingar fram ett allt mer hämningslöst sanningssägande. Senast på morgonnatten ligger alla sönderslagna livslögner spridda över salongsmattan bland skärvorna av de sista illusionerna och över alltihopa tronar askan efter någon avliden fars stoft, utstjälpt av en förbittrad son, som strax innan passat på att fimpa sin cigarrett i den ännu icke bisatta urnan på spiselkransen. Under nittiotalets andra hälft har Lars Norén fjärmat sig från den välmående övre medelklassens freudianska förvecklingar och ägnat sig åt att utforska marginaliserade människors mänsklighet och misär.
I "Personkrets 3:1" gestaltar han missgynnade, utslagna människor vilkas öden och inre psykodynamik inte är alltför svåra att leva sig in i och inte heller särskilt farliga att närma sig. Det dramatiska förloppet skiljer sig emellertid tydligt från stripteasen i den borgerliga familjen med dess upptakt, kulmen och avklarningsfas. Här inleds det tröstlösa borrandet, den kontinuerligt sjunkande rörelsen.
"Skuggpojkarna" fortsätter på samma linje. Men nu närmar sig Norén betydligt djupare, betydligt farligare schakt i människosjälens svåröverskådliga topografi. Han letar efter mekanismen som får människor att bokstavligt talat bli ifrån sig, som får dem att rämna i varje hämning, i varje fördämning som dittills gjort dem just till människor med det mänskligas kännetecken: inlevelseförmågan som är moralens grogrund. Han är rasande kunnig, skicklig, intuitiv, Lars Norén, när han låter sitt psykologiska ekolod sjunka ned i djupen. Han fångar allt som går att avlyssna med absolut gehör. Hans regissör Vibeke Bjelke och skådespelarna gör ett makalöst arbete: Med förskräckelse finner man, att det mått av distans till scenens drama som ändå gör och ska göra teatern till de tiljor som föreställer världen och inget annat, krymper.
Jag vet att jag använder historiens facit på ett otillbörligt sätt när jag nu konstaterar att min första reflexion efter dramats slut var följande: Efter detta återstod ju bara för Lars Norén att lämna fiktionen och ge sig in bland de riktiga brottslingarna för att ta reda på vad som skiljer dem från oss - om det nu är något som skiljer vid sidan av dåliga uppväxtförhållanden, vilket är den tes Norén driver med stor bestämdhet.
Ingen kunde förutse polismorden i Malexander. Det vore otillständigt att skylla dem på exempelvis Lars Norén. Inte heller bär teatern någon skuld för allt det slarv inom kriminalvården som ledde till att Tony Olsson med flera kunde planera sina bankrån. Men kanske följande resonemang ändå får föras: "Sju tre" rörde om bland känslor som till sin natur är oberäkneliga och svårtyglade. De är svårtyglade redan för professionella skådespelare som får lägga manken till för att "hitta hem" efter att ha framställt dem. Ifall riktiga människor fyllda av riktigt hat exekverar detta hat i scenens rampljus, är det lätt hänt att "geväret", som laddas med allt skarpare skott under pjäsens gång, avfyras i finalen som äger rum i verkligheten.