En ny publik ger mig uppmuntran

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Det har väl knappast undgått särskilt många att det av tidskriften OOTAL har arrangerats en livfull och stimulerande poesifestival på Dramatens lilla scen för nionde året i rad.

Jag har glädjen att vara en av de deltagande poeterna. Redan utanför sminklogerna gick det livligt till. Lyriker från hela världen fikade och utbytte erfarenheter.

Själv kom jag att sitta bredvid en ung, kvinnlig poet från Sydafrika, som visade sig ha samma franska favoritförfattare som jag, Marguerite Duras.

Det är det som är finessen med sådana här internationella festivaler, att man får tillfälle att träffa så många olika människor och besläktade själar och att etablerade poeter läser vid sidan av mycket unga, oprövade förmågor.

Man kunde känna doften av stearinljus och logernas scenkostymer, gissningsvis från ”Sultanens hemlighet”.

Från den grå, snöblaskiga förvintertristessen kommer man in i en förtrollad värld, där ingenting är vad det ser ut att vara. Man kände sig bitvis befinna sig i en fantasivärld, där man gärna skulle vilja bosätta sig.

Rikard Wolffs dynamiska framförande av egna och andras texter upplevde jag från min utsiktsplats, en liten, närmast becksvart, smatt vid scenen.

Sedan slår rampfeber till, när man inser att det snart är dags att själv göra entré på scenen. Men all rädsla är som bortblåst, när man framför sig har en fullsatt salong med till största delen unga, vänliga och glada människor, som ser fram emot att poesiläsningen ska börja. Underbart att se ivern och entusiasmen hos publiken.

Det är stimulerande och överraskande att sitta och lyssna till diktuppläsning i åtskilliga timmar.

Det skär sig mot den uppfattningen att det mest är äldre kvinnor som upprätthåller kulturen i Sverige.

Lovvärt att kulturetablissemanget anordnar tillställningar av detta slag, där man får ta del av litterär underhållning, som blandas med musik och obesvarad samvaro.

Jag har haft möligheten att få uppträda på friluftsscen i Värmland. Det var litet överraskande för stampubliken, som utgjordes mest av raggare.

I början måste jag vara lärarinneaktig, men efter tio minuters kärleksdikter lugnade de sig och blev en hängiven publik, som ville ha mer och mer. När jag sa : ”Nu kommer vi att skil-jas”, och jag läste avslutningsheatet, protesterade de: ”Äh, du kan väl ta en till.” Vissa flickor grät av rörelse.

Sen måste vi skynda oss till Handelshögskolan i Stockholm, där eleverna hade en ”Kärleksvecka”. Min uppgift bestod i att läsa kärleksdikter. I motsats till raggarna var studenterna mycket tysta och andäktiga redan från början.

Vid frågestunden efter uppläsningen var det särskilt pojkar som ville veta mer.

När man reser omkring som jag och har uppläsningar på många platser, möts man av olika sammansättningar av publik.

På en folkhögskola till exempel visade det sig till min överraskning finnas många tyskättlingar. De var döttrar till kvinnor som kom till Sverige alldeles efter kriget för att söka sig en ny framtid.

En del av mammorna hade jag också träffat. De hade helt enkelt arbetat som hembiträden i min familj.

Varje gång man står framför en ny publik blir man lycklig och uppmuntrad och känner gensvar från auditoriet.

Kerstin Thorvall