Äktenskapet är en pakt ingen lyckats spräcka
Kerstin Weigl om rättegången mot Yaras misstänkta mördare
Förhörsledarna visar den mordåtalade kvinnan bilder på Yaras kropp. Se, huden har lossnat från musklerna. Titta, händerna är sönderslagna och har 13 frakturer.
Kvinnan upprepar: "Jag är förvånad".
I dag börjar rättegången i Karlskrona mot paret som misstänks ha slagit ihjäl åttaåriga Yara. Förgäves har poliserna försökt pressa kvinnan att berätta vad som pågick bakom stängd dörr högst upp i fyravåningsfastigheten.
Det går inte. Mannen skyller på henne, själv är hon oförstående. Plötsligt en kväll gick Yara inte att väcka.
Skyller på henne
Äktenskapet är en pakt, som ingen kunnat dyrka upp. Fem år har de varit gifta. Det skedde efter några månaders bekantskap i Gaza och mot familjens vilja. Hon har varit gift tidigare.
Han är jurist, säger att han behandlades för depressioner redan när han studerade i Algeriet. I Sverige har han inte sökt psykiatrisk vård.
De tog sig till Sverige, först hon och sedan han. Fick ännu en liten son. Sedan kom Yara, hans systerdotter.
Grannarna hör skriken och bråken. Vid ett tillfälle ringer kvinnan polisen och mannen blir anhållen. Han kallar det "en liten konflikt med min fru".
De får sällan besök, fast kvinnan har många släktingar i Sverige. Mannen tycker inte om tätt umgänge: "det känns ytligt". Kvinnan säger att ingen i hennes familj tycker om henne.
På dagarna går mannen i väg, han talar svenska och har börjat en praktik där han kan tillämpa sina juridikkunskaper, som så kallad etableringslots som hjälper arbetssökande. Kollegorna uppfattar honom som ödmjuk, blyg och försiktig.
Kvinnan är hemma med barnen.
Något hem är lägenheten inte. Här har trebarnsfamilj existerat, utan att försöka skapa trivsel. Här fanns: en dubbelsäng, tre soffor, tre madrasser, kuddar utan örngott och lakan utan täcken.
Yara dog i hörnet av ett rum med två strykbrädor, en dammsugare, en plaststol och en frys som inte kopplats in. Hårtussar och droppar av hennes blod fanns på golv och väggar, väskor, armstöd, i sophinken och ovanpå den tomma frysen.
Lämnar spår i häktets bibliotek
Mannen lägger all skuld på sin hustru. Hon har kort stubin, säger han, han är van att själv bli slagen. Han lanserar teorin att hustrun började hata Yara för att det fanns en annan kvinna i huset. Sedan gick hon över gränsen.
Kvinnan säger att "man anklagar mig alltid för sådant jag inte gjort." Men hur kan han påstå något sådant här? Vill han bli av med henne, skiljas och ta barnen?
Hon klagar och gråter i självömkan, timme efter timme. Förhörsledarna pressar henne hårt. Se, din man gör allt för att sätta dit dig. Berätta nu vad du vet.
Svaret är återkommande: "Jag är förvånad över allt det här".
Sina innersta känslor skriver hon istället ned på böcker från häktets bibliotek, vilket upptäcks. Hon skriver mångordigt om sin kärlek till mannen, och med en varning. Om han ens tänker på att skilja sig kommer hon att berätta: "... jag kommer att avslöja hela den här saken."
Hon säger vidare att Yara måste ha blivit slagen någon annanstans, utomhus, och sedan kommit hem och dött.
Omöjligt, svarar förhörsledaren.
Yaras ben är så sönderslagna att hon omöjligen kunde ha stått på dem.