Homopar borde skapa egna riter

Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.

Kyrkomötet beslöt i förra veckan att homosexuella par ska ha rätt till kyrkans välsignelse över sitt äktenskap, eller partnerskap, som samlevnadsinstitutionen än så länge heter formellt.

Rätten skrivs nu in i kyrkoordningen så att par som vill besegla sitt förbund med denna ceremoni kan stödja sig på kyrkans skyldigheter i stället för att, som hittills, vara hänvisade till enskilda prästers attityder och goda vilja.

Om man som jag är föga intresserad av kyrkan och totalt okunnig om den djupare innebörden i dess lärostrider, är det lätt att välkomna den nya reformen. Den för ju oss ytterligare ett steg mot fullbordandet av idén om det sexuella likaberättigandet, som ju är en hörnpelare

i modernt demokratiskt tänkande.

För teologer och andra troende är den nya bestämmelsen naturligtvis en kinkigare historia. Det är inte tu tal om att ganska häftiga strider kommer att blossa upp mellan de mer bokstavstrogna bibeluttolkarna och de

i sinnet mer elastiska, men det behöver vi utomstående inte bry oss om. Vi kan lyssna till den kloka Caroline Krook som i en intervju konstaterade:

"Om vi alltid eftersträvat total samsyn inom kyrkan hade präster aldrig fått gifta sig och jag själv aldrig blivit biskop." Nej, hon hade inte blivit präst ens.

Utan kontroverser ingen förnyelse - varken i kyrkan eller någon annanstans. Mot den bakgrunden har jag absolut ingenting att invända mot den nya ordningen och inte heller mot att det borgerliga äktenskapet görs könsneutralt.

Vad jag emellertid inte har kunnat låta bli att fundera över, litet politiskt inkorrekt förvisso, är varför homosexuella par ser den heterosexuella äktenskapsinstitutionen som norm för kärlekens yttre manifestation så till den grad, att de måste tillägna sig alla akter och formaliteter även från ett samfund som kyrkan, som traditionellt har varit fientlig mot homosexualitet?

Jo, jag förstår det när det gäller samkönade par som faktiskt är troende, par som har och vill ha hemmahörighet

i kyrkan. Det är för dem den nya ordningen är viktig eftersom välsignelse för dem är viktig i största allmänhet och då i all synnerhet när det gäller deras kärlek.

Men homosexuella som till vardags ger sjutton i kyrkan och tron, varför kan inte de räta på ryggen och säga att vi begär inte kyrkans välsignelse för något annat i livet, varför skulle vi då begära den för vår kärlek? Särskilt som kyrkans välsignelse har suttit nog så långt inne?

Det finns förstås hur många homosexuella par som helst som resonerar just så men det finns många nog som vill att kyrkbröllopet ska vara det ultimata sättet att fira ingåendet av ett äktenskap oberoende av parbildningens karaktär. De vill det, inte för att kyrkan har någon betydelse i deras liv, utan därför att själva ritualen ska erövras av heterosexualiteten för vilken kyrkan fungerar som bastion.

I botten kan jag ana ett slags trots i de homosexuella samfunden, den bristande självtillitens trots. De som på detta sätt vill utmana kyrkan vill för världen tala om inte bara att hetero- och homosexuell kärlek är likvärdig, den ena analog med den andra. De menar att sam- och tvåkönad kärlek därtill är identisk. Av den anledningen har den homosexuella vigseln rätt till samma ritualer som den heterosexuella.

Men varför måste man erövra just den heterosexuella kärlekens boningar och ritualer för att skaffa legitimitet åt sin egen homosexuella kärlek?

Varför gå in i ceremoniel som skapats för det heterosexuella äktenskapet som institution och den heterosexuella konceptionen av kärlek när man kunde utveckla högstämda ceremoniel för att uttrycka den egna kärlekens väsen och vilja? För är det ändå inte så, att de olika kärlekarna förvisso är likvärdiga, analoga väldigt långt, men inte identiska till sin art?

Om den heterosexuella kärleken i hög grad bygger på däggdjurens parningsdrift ur vilket släktets fortbestånd, familjen och samhället framspringer, så har den samkönade kärleken haft starkare drag av "mänsklig" kärlek, transponerad sexualitet.

Kunde inte den kärleken hitta sitt eget symbolspråk inom ramen för en solenn akt i stället för att låna av heterosexualitetens rekvisita?

Yrsa Stenius