Ronnie Sandahl: ”Drinken heter Virtanen – den smakar skit”
Uppdaterad 2011-03-08 | Publicerad 2006-06-01
Detta är en kommenterande text. Analys och ställningstaganden är skribentens.
Jag är mystiskt ensamma främlingen.
Helsingfors tittar och jag ler tillbaka.
Nej, ingen tittar.
Det är självupptagenhetens skuggsida: när viljan att bli sedd övergår i rädslan för att bli avslöjad. När man står ensam i en bar och tror att alla viskar i varandras öron: du, titta på den där sorgliga jäveln, han går ut ensam, vilket jävla offer.
Fast på finska.
Jag är där nu. I den känslan och i det landet. Ser du mig? Jag är han som sitter i hörnet och skriver den här raden. Och den här.
Min dag på Hotel Kämp har varit en fin dag.
Jag älskar hotell.
Jag älskar att känna mig bohemiskt fri från ägodelar och bekymmer.
Jag älskar att vakna i en stor okänd säng av att någon på andra sidan telefonen säger:
-Hello, Mr Sandahl.
Jag älskar att bara gå utan att lämna någonting bakom mig. Eller så har jag bara vant mig. Så kan det förstås också vara. Vanan förväxlas så lätt med viljan.
Men nu får jag klara mig själv. Det är natt och ingen betald man i hatt säger mitt namn för att han måste. Ingen nyanställd receptionist ler sitt bästa överbett för mig och mitt dyra rum.
Baren heter Baarikärpänen och ligger på ett stort torg.
Några meter ifrån mig står en tjej i prickig klänning. Hon är vacker. Eller ja, hon står där i alla fall.
Jag dricker en drink som heter Virtanen. Den kostar trettio spänn och smakar skit. Jag beställer en till.
Ingen tittar. Alla tittar. Antingen eller. Alltid.
Jag är mystiskt ensamma främlingen.
Eller bara ensam.
Vet inte var gränsen går. Vet inte ens om jag vill veta. Ungefär som med skillnaden mellan stirraren och flirtaren.
Jag messar Kristofer och han svarar direkt:
-Känner igen känslan. Akta dig för prostituerade bara. Dom har ett sjätte sinne för sånt där.
Ingen tittar men alla tittar.
Mer än fem timmar passerar och varenda minut gör sig påmind.
Jag går hem. Med Virtanen i blodet och regnet i ögonen. Hårvaxet som rinner längs kinderna. Tänder en cigg som slocknar.
I övermorgon ska jag åka härifrån.
Och när jag går där i motvinden kan jag inte låta bli att tänka på hur allt hade kunnat vara om all denna frihet ändå hade erbjudit lite tuggmotstånd.
Om någon hade väntat på mig någonstans.