Ahlenius fick inte sitt jobb – hon sökte det
Ni minns den obetalbara scenen i tevedokumentären om Göran Persson. Skrockande promenerade statsministern tillsammans med sin hovreporter på isen vid Harpsund. Ärligt bekymrad (eller hycklande) säger statsministern:
”Det är klart att jag undrar var han ska ta vägen killen. Jag undrar vad han ska göra. Jag tycker lite synd om honom...”
Statsminister Persson talar om Carl Bildt. Bildt hade förlorat valet 1998 och avgått som moderaternas ledare. Regeringschefen betraktade honom som arbetslös.
Det är vid tillfällen som dessa en borsta-mig-på-ryggen-kultur uppstår. Till bröders hjälp: Vi ska hjälpa dig till ett jobb nu, Bildt, för en dag blir det regeringsskifte, och då är det vi som behöver hjälp från dig.
Ohymlad korruption i den gamla bananmonarkin.
Bildt berättade en gång för mig – vi satt på en trattoria i Rom – hur Persson erbjudit sig att verka för att Bildt skulle få en rad prestigefyllda internationella jobb, chef för den Europeiska utvecklingsbanken till exempel. ”Det ville jag inte”, sa Bildt. ”Och jag ville inte bli chef för FN:s flyktingkommissariat, trots att det är ett operativt jobb. Vid något tillfälle erbjöd han en post som hade upphört att existera.”
Bildt tackade alltid nej till hjälpen. ”Jag sysselsätter mig själv rätt bra.” Bildt benämnde sig Den Flygande Hallänningen och arbetade för universitet och tankesmedjor.
Det fanns ytterligare ett skäl till Bildts kyliga attityd: ”Det var kanske ett sätt för att få chansen att chikanera mig – erbjuda mig ett jobb, som jag ändå inte skulle få.”
En fälla!?
I veckan har samma motbjudande charad spelats upp – men med ombytta roller.
Bildts eget departement, UD, avdelade en socialdemokratiskt lojal ambassadör, Annika Söder, att med en stab om fyra personer och en krigskassa om en miljon kronor se till att Mona Sahlin fick sysslan att som generaldirektör leda den Internationella arbetsorganisationen (ILO), vilket är FN:s organ för arbetslivsfrågor.
Bildt, Söder och Sahlin misslyckades. Inte förvånande – Sahlins meriter var så bristfälliga att inte ens sossarnas vapenbröder LO stödde henne. Ekonomiskt sitter Sahlin dock inte på pottan; från (S) uppbär hon ett avgångsvederlag om totalt 1,6 miljoner kronor under två år.
Konspirationsbenägna frågar sig naturligtvis om regeringens och UD:s satsning var en fälla för att ytterligare chikanera stackars Sahlin.
Knappast. Det var värre. Det var ett genant exempel på hur den politiska klassen tycker att dess medlemmar inte alls ska ha yrkeskunskaper som de kan använda på arbetsmarknaden. I stället ska de vara garanterade att plocka russinen ur kakan.
Det är detta landshövdingeposterna är till för, likaså generaldirektörsposterna – och har vi tur kanske vi kan ordna ett glassigt, skattefritt internationellt jobb. Det är bra att FN finns som sopstation för avsuttna politiker.
Det var så det gick till när Margot Wallström blivit omöjlig i EU-kommissionen. Ett helt nytt jobb uppfanns. Hon skulle bli ”särskild representant i frågor som rör sexuellt våld” och sysslan underställdes FN:s generalsekreterare. Bara en hake: stålarna. Wallström ville ha en miljonlön. FN ville inte betala den. Nema problema: Sida betalar – och några tusen afrikanska barn missar kvällsvällingen.
Bildt och Persson är mera undantag än regel, när de berövade på makten skaffar sig riktiga jobb. Bildt var, innan sin politiska comeback, ett talking head på seminarier och symposier, samt hade sina styrelseuppdrag, bland annat Lundin Oil. Persson blev lobbyist på JKL.
FN-jobben borde bedömas efter meriter. Inga-Britt Ahlenius, som höll höga poster inom svenska statsförvaltningen, men gjorde sig omöjlig, är ett bra exempel på hur det bör gå till.
Jag intervjuade henne i tv och försökte lite spydigt säga: ”… men sedan fixade Persson ett bra internationellt jobb.” Hon blev undergeneralsekreterare för FN:s internrevision, organisationens tredje högsta ämbete. Ahlenius exploderade: ”Här var det ingen som fixade. Jag såg en annons i The Economist och sökte jobb på det sätt man söker jobb. Ansökan plus cv.”
Så ska det naturligtvis gå till. Sverige har 390 000 arbetslösa (siffran är från april 2012) och de använder sig i huvudsak av metod Ahlenius.
Men några av dem kanske undrar efter Sahlin-UD-skandalen: Kanske finns det en miljon till mig också om jag lovar, att jag inte är vuxen uppgiften.
Jag läser just nu
… den danske journalisten Carsten Jensens reportagesamling från trettio år av resor, ofta till farliga platser, ”Ut”. Journalistik ska vara dagsfärsk. Gamla reportage och essäer blir ofta unkna. Men Jensen är i en klass som ingen svensk kollega till honom når. Därför är han uthärdlig. Hans iakttagelse, att den resande skribentens syssla präglas av ensamhet och att ensamheten får honom att tänka mer, bör väcka tankar i en tid av överbemannad ”hit and run”-journalistik.
Eva von Oelreich
… var den nästan enda som inte hörde av sig, sedan jag i min förra kolumn avslöjade, att hon trots sitt uttalande ”jag är billig i drift” tar 57 000 kronor i månaden för att vara ordförande i det ideella Röda korset. Hon blev inte ens arg. Men en annan person skrev: ”När min 96-åriga mamma läste om storleken på von Oelreichs arvode sa hon: ’Fy faan’ – och mamma är medlem i Röda korset och uttrycker aldrig en svordom. Hon tycker att det är hemskt med denna girighet när syftet skulle vara att hjälpa människor i nöd.”
Tågromantikerna
… var i farten i veckan igen. MP:s toppskikt kungjorde att ”det är politikernas fel att tåg är dyrare än flyg”. De tillade, att ”genom att knyta samman storstadsregionerna med höghastighetståg kan det klimatsmarta resandet, både vad gäller biljettpris och restid, konkurrera ut flyget”. Höghastighetsbanor är i alla länder skitdyra att bygga. I Sverige tillkommer frågan: Vem ska bygga? Jag säger bara: Botniabanan. Två år efter invigningen fungerar inte signalsystemet (och därigenom inte järnvägen).