Nordkoreas folk lider – tro inte något annat
I veckan kom fler absurda nyheter från västerlänningarnas favoritdiktatur. Jag tror att Dagens Nyheter tog stora dingding-journalistik-priset med rubriken: ”Gråtande björnar sörjer Kim Jong Il”.
Artikeln – som byggde på en enda källa, den statliga nordkoreanska nyhetsbyrån KCNA – rekommenderades snabbt av över 600 personer på Facebook.
Är det inte något underligt med det här enorma intresset för Nordkorea?
Denna månad släpps ännu en bok om den mytomspunna diktaturen, skriven av radioproducenten Lovisa Lamm, som i en intervju förklarat att hon alltid lyssnar på nordkoreansk marschmusik när hon cyklar och länge har drömt om att få vallfärda till Kim Il Sungs balsamerade lik. Det är hon inte ensam om – festfixaren Micael Bindefeld har också berättat om sin fantastiska semester där nere, som fick honom att känna sig som ett ”språkrör” för det förtryckta folket.
Förra året kom flera Nordkorea-böcker på svenska, varav en även nominerades till Augustpriset. Och om några veckor är det premiär för filmen om de tre svenska entreprenörerna som startade ett trendigt jeansmärke och valde att förlägga produktionen till en nordkoreansk fabrik.
För att vara ett rike som beskrivs som ”stängt” måste man nog säga att det är rätt välbevakat.
Sällan får så meningslös information sådan uppmärksamhet som när den kommer från Landet Annorlunda.
Ett foto från Kim Jong-Ils begravning, där någon upptäcker en ovanligt lång kille bland raderna av soldater, blir en världsnyhet. Medan sajten ”Kim Jong-Il looking at things”, som bara består av bilder på ledarens besök i olika fabriker, utnämns till humorfavorit.
Visst kan man vara nyfiken på hemligheterna bakom bamburidån. Men varför då inte samma fascination för exempelvis Azerbajdzjan, diktaturen där årets Eurovision-final går av stapeln? För att de inte har lika snygga militärmarscher? För att det är lättare att skratta åt snedögda, gulhyade asiater?
Att besöka Nordkorea är för övrigt inte så omöjligt som många påstår – svenska företag har länge haft handelsförbindelser med landet. Dessutom har den nordkoreanska staten också insett sitt eget freakshow-värde, och gläntat på dörren för ökad turism. Fast att det skulle innebära att vi äntligen får vetskap om invånarnas verkliga lidande, är nog för mycket att hoppas på.