Allt jag ser är 18 löjliga nyanser av människan
För en sekund skälver marken under fötterna.
Det är tisdag. En av de första varma eftermiddagarna i Oslo. Jag blir stående framför en mäklarfirmas skyltfönster. Så där som man gör när man stannar ett längre tag i en främmande stad, när fantasin ställer frågan ”Skulle du kunna bo här”.
Lyst og pent, läser jag. Norskans motsvarighet till ljust och fräscht. Blicken sveper över annonserna. Varenda lägenhet i mäklarfönstret är vitmålad. Möblerna, väggarna, taken. Människorna också, antagligen. Jag räknar till arton annonser, alla lika vita.
Och kanske är det nyansskillnaden i språket, eller det lilla tankeutrymme som ibland kan uppstå när man lyfts utanför sin kontext, sin stad, sina rutiner.
Men för en sekund skälver marken, det är som att jag helt och fullt förstår hur löjlig människan är.
Det finns en dikt av Tomas Tranströmer som jag brukar återkomma till, jag tycker mycket om den. Den handlar om hur tiden inte är en raksträcka utan en labyrint, och om man stannar till på rätt ställe, och lägger örat mot väggen, kan man höra sig själv gå förbi där på andra sidan, i en annan tid. Jag antar att jag nu blir påmind om att framtiden finns.
Det är ungefär som den gången en bekant, jag minns inte vem, pekade på en sån där modern pepparkvarn och sa: ”Varför är den så stor?”.
Helt plötsligt framstod denna meterlånga pepparkvarn som absurd, som en mindre granatkastare.
Människors vurm för ljusa fräscha hem har man visserligen skämtat om i flera år. Henrik Schyffert gjorde till och med en krogshow om fenomenet. Inte ens då kändes det särskilt piggt.
Men ändå, det är inte förrän exakt just denna eftermiddag, en av de första varma, som jag blir helt klar över vår tids monumentala löjlighet.
Skyltfönstret är både rörande och skrämmande. Arton hushåll, hypotetiskt innehållandes kärnfamiljer, vegetarianer, singlar, regnbågsrelationer. Fritänkare från den urbana medelklassen med skiftande åsikter om allt från israeliska bosättningar till hunduppfostran, unika snöflingor allesammans. Men med exakt likadana vitmålade hem.
Och hur mycket har inte denna trend hjälpt mig, om man tänker efter. Anledningen till att vi kunde köpa ett hus förhållandevis billigt var att ingen ville ha det. Det var murriga gröna tapeter och lågt furutak. Och när vi sedan sålde vårt vitmålade hus med vinst var det anledningen till att vi hade råd med vår lägenhet i Malmö – den var inte heller ljus och fräsch, ingen ville ha den, varpå priset sjönk. Vi köpte lägenheten och målade vitt.
Lyst og pent.
Och om man lägger örat mot den vitmålade väggen, om man lyssnar tillräckligt noga, visst hör man de ekande hånskratten från framtiden.
De otydliga?
Efter att ha sett söndagens partiledardebatt återstår bara en fråga: Vad är egentligen skillnaden mellan de två regeringsalternativen?
Onda kvinnor
”Gruppen goes onda kvinnor” på Teater Galeasen i Stockholm. En mycket underhållande och skoningslös krogshow om hur samhället förhåller sig till kvinnlig kriminalitet. Visar med all önskvärd tydlighet att politisk teater kan vara både väldigt rolig och väldigt slagkraftig.