Folk börjar nyktra till i frågan om försvaret
I höstas föreslog jag i en kolumn här i Aftonbladet att den allmänna värnplikten borde återinföras och försvarspolitiken läggas om i Sverige. Många läsare hörde av sig och gillade förslaget. Och nu börjar saker hända på det försvarspolitiska området.
Inför starten av Folk och försvars årliga konferens i går avslöjade överbefälhavaren Sverker Göranson i Svenska Dagbladet att det i första hand är Stockholm (rikets ledning) som ska försvaras om Sverige blir anfallet. Gotland, Skåne och Norrbotten står närmast i tur, medan övriga landet får tas om hand av hemvärnet(!).
När samme ÖB för exakt ett år sen avslöjade att Sverige bara har resurser att försvara landet i en vecka (”enveckasförsvaret”) gick det chockvågor genom nationen. Folk hade inte räknat med att vår försvarsförmåga försvinner, om vi under tio års tid bantar vårt försvar till det oigenkännligas gräns.
I dag möter inte ÖB samma kritik. Det har hänt något i försvarsfrågan. Kanske en tillnyktring. Orsakerna är flera: Folk förstår inte varför Sveriges militära resurser ska användas i krig på andra sidan jordklotet samtidigt som vi öppnar flanken för den som vill anfalla oss på hemmaplan. Regeringen tas på sängen när Ryssland övar med kärnvapenbestyckade bombplan nära svenskt luftrum. Det gamla invasionsförsvaret var folkligt förankrat. Dessutom var den allmänna värnplikten en tillgång av både försvarspolitiska, arbetsmarknadspolitiska och sociala skäl.
Det nya insatsförsvaret (i Afghanistan, Darfur, med mera) är inte folkligt förankrat. Att riskera svenska soldaters liv för att hjälpa USA att stärka sin maktposition i den oljerika delen av världen tycker många är bisarrt, inte minst när den andra stormakten, Ryssland, rustar upp i vårt eget närområde.
Ett annat skäl till ett omtänkande i försvarsfrågan är den oro som Finland flera gånger uttryckt över den svenska nedrustningen, Finland med sin särskilda ställning som Rysslands närmaste granne. Att se Ryssland rusta upp samtidigt som Sverige rustar ner leder enligt Finlands sätt att se till en militär destabilisering i Norden. Det finns starka skäl att beakta den finska oron för att Rysslands aggressiva upprustning på sikt kan innebära ett militärt hot mot Norden.
Frågan om ett svenskt medlemskap i Nato kommer att diskuteras vilt på Folk och försvar. Men ett svenskt Natomedlemskap är som jag ser det inte nödvändigt. Vi samarbetar redan så intimt med Nato vi behöver. Dessutom skulle ett svenskt närmande till Nato ytterligare oroa våra finländska vänner. Ett intimare försvarssamarbete mellan Sverige och Finland skulle däremot kännas mera sympatiskt. Att slå vakt om en Natofri zon (läs: Sverige plus Finland) mellan Danmark, Norge och Ryssland är det minst provocerande alternativet.
Klenfisar
... är inte någon djurart, inte heller någon fisk eller fågelart, även om det kan låta så. Men icke. Klenfis är ett nyord som jag själv hittat på för att beskriva den svenska skideliten, som trots att det är OS om en månad verkar vara i sämre form än någonsin. Antingen är de skadade, förkylda, utbrända, stressade, magsjuka, har inflammation i revbenen eller är rädda för att förlora och ställer därför inte upp i tävlingarna. Samtidigt är norrmän och finnar bättre än någonsin - för att inte tala om fransmän, ryssar, amerikaner, schweizare och österrikare. Och alla dessa kan väl inte vara dopade? Nej, felet sitter i att di svenske tränar för lite. Den enda som får godkänt är Charlotte Kalla. Resten är klenfisar.
Det svenska storhetsvansinnet
... upphör inte att förvåna. Just nu gäller det planerna på att arrangera vinter-OS i Stockholm. Stockholm som inte ens kan garantera snö? När Haninge, granne till Stockholm, skulle arrangera skid-SM härom året växte det vitsippor i skidspåren i stället för snö. Tävlingen måste därför flyttas till snörikare trakter. Visserligen ska Åre hysa utförstävlingarna men hoppbackarna, var ska de byggas? Bygg dem på Gröna Lund, så kan ungarna använda dem som rutschkanor i fortsättningen.