Hög tid att låta bankerna stå på egna ben
”Aldrig har barnen varit så rika. Men barnen är inte tacksamma. Snarare tvärtom”.
Den danske psykologen Bent Hougaard, upphovsman till begreppet curlingförälder, förklarade i en artikel i SvD i början av 2000-talet vad som händer när barn får för mycket hjälp från vuxenvärlden. Enligt Bent Hougaard får överbeskyddande föräldrar betala ett högt pris i relationen till sina barn: förlusten av respekt.
Tankarna går osökt till Sveriges storbanker.
Sammanlagt 97 miljarder i rörelsevinst och 41 miljarder i utdelning. Så kunde Swedbank och SEB summera 2023. Att kalla det övervinster handlar bara om att läsa innantill – bankerna överskrider sina egna vinstmål med bred marginal. Inte illa mitt i en lågkonjunktur.
När Nordea och Handelsbanken släpper sina siffror kommer det se likadant ut.
Någon större tacksamhet har inte kunnat skymtas i bankpalatsen, snarare irritation. Kritikerna har missförstått allt, enligt direktörerna. Rätt reaktion hade varit att buga och bocka av uppskattning.
”Om kunden tycker att priset är jätteviktigt, då ska man försöka få så bra pris eller så låg ränta som möjligt. Det är på mikronivån, men på samhällsnivå ska man vara glad att vi har välmående banker”, förklarade SEB:s finanschef Masih Yazdi i en intervju med SvD i höstas.
Tillämpa resonemanget på vilken annan bransch som helst och det framstår som bisarrt.
Om en pizzeria tar 500 kronor för en capricciosa ska vi alltså inte protestera utan glädjas åt förmånen att få bidra till hakets finfina lönsamhet. Knorrar gör bara de som ”tycker att priset är jätteviktigt” (underförstått: är snikna).
Men så är inte heller banker som andra företag.
Masih Yazdi förklarar varför i samma intervju:
”...om vi säger att folk har det tufft just nu, så skulle folk ha haft det ännu tuffare om bankerna inte hade gått bra”.
Det Masih Yazdi syftar på utan att säga det är att banker gång på gång visat sig ha talang för dumdristigt risktagande vilket oundvikligen leder till en efterföljande krasch som sänker hela ekonomin. Det hände i Sverige på 90-talet, därefter upprepade SEB och Swedbank bedriften i Baltikum 2008-2009 med katastrofala följder.
Hotet om kollapsande banker hänger alltid som en mörk skugga över samhällsbygget.
Det är det som gör att staten, inte av lust utan ren självbevarelsedrift, ger banker en omsorg som andra företag bara kan drömma om. Men det behövs inte längre, om man får tro SEB:s finanschef.
”Är det någon finansminister som idag förlorar sömn på grund av banksektorn? Nej”, säger Masih Yazdi i intervjun med SvD.
Det här är riktigt goda nyheter. Redan den här veckan borde finansminister Elisabeth Svantesson kalla alla bankchefer till ett möte och meddela följande beslut.
Insättningsgarantin avskaffas. Alla vet att pengar på banken (upp till en dryg miljon) är helt säkra. Den fond, insättningsgarantifonden, som ska betala om en bank går omkull finansieras av bankerna via avgifter men det är mest symboliskt. Tryggheten kommer från vetskapen att fonden har en obegränsad kredit hos staten. Den kan nu tas bort.
Stabilitetsfond och resolutionsreserv avvecklas. I teorin ska bankerna numera inte behöva hjälp från staten vid en krasch, ändå finns två fonder just för detta ändamål som tillsammans kan låna upp till 150 miljarder av staten, plus möjlighet att gå i borgen för skulder på 950 miljarder (i praktiken är dock även dessa krediter obegränsade).
Slopat ränteavdrag. Med intäkter på lån (räntenetto) som nästan dubblats på två år finns det noll behov av att skattebetalarna subventionerar bankernas försäljning. Regeringen föreslog förra veckan en utfasning av ränteavdrag på blancolån, det utökas till att omfatta alla lån. För att det inte ska rycka undan mattan för hushållen får bankerna under avvecklingsperioden ta över statens kostnad för avdraget i form av en ny ”subventionsavgift.”. I år blir det grovt räknat 75 miljarder. Tur att bankerna har råd.
Moms på banker införs. Finansiella tjänster är momsbefriade, ännu en onödig subvention till en bransch som vadar i pengar.
Riksbanken. Myndighetens roll är att förhindra kriser genom att låna ut till banker när ingen annan vill eller kan. Men banker som anser sig ha råd med stora extrautdelningar kan rimligen inte behöva en statligt finansierad sugardaddy. De banker som vill kan förstås försöka köpa motsvarande försäkringsskydd på den privata marknaden (ledtråd: det blir ungefär lika lätt som att hitta bra hotell på Pluto).
Riksbanken fungerar också via systemet RIX som mellanhand och garant när bankerna genomför betalningar till varandra. Det får bankerna i fortsättningen lösa på egen hand.
Vad skulle ske timmarna efter finansministerns möte?
Det är ingen djärv gissning att bankernas aktiekurser skulle falla fritt, kunderna ta ut sina pengar snabbare än det går att säga oligopol och bankernas långivare fly hals över huvud. Konkurserna skulle sannolikt bara vara en tidsfråga.
Ovanstående vore därför inte att rekommendera, trots allt, allra minst för bankerna själva.
Det finns dock ett bättre alternativ för bankdirektörerna. Det kan sammanfattas så här: Tagga ner.
Därefter kan de skänka en tacksamhetens tanke till de miljoner människor som lägger grunden till inte bara deras vinster, utan hela existens.
En övning som säkert kan upplevas som nog så jobbig. Men vem har sagt att det ska vara lätt att bli vuxen?