Pisa-paniken döljer en otrygg skolmiljö
Imorgon ska vi snödöpa dig.
Så står det i kantiga bokstäver på min plastiga mobiltelefons skärm och jag har svårt att sova den natten. Det är det jag minns av vad som stod i alla fall. Ganska mycket från den tiden minns jag inte alls längre.
Men jag minns att ingen fick knäcka mig och att jag hade grymt bra betyg. Oavsett hur det kändes inuti hade jag grymt bra betyg.
Samma år skriver Skolverket på sin hemsida: "Internationell jämförelse visar: svenska elever är duktiga!".
Det är resultatet av det årets Pisa-mätning, Pisa 2000, som visar att Sverige presterar över OECD:s snitt i läsförståelse, matematik och naturvetenskap.
Skolan är vid den här tiden också likvärdig, det var alltså ett ganska litet glapp mellan de som presterade bäst och de som presterade sämst.
En rejäl kontrast mot resultatet som slog ner som en bomb i december 2013, där eleverna låg under snittet i alla ämnen och hade sämst resultatutveckling av alla jämförda länder. Sedan dess har resultaten dominerat den svenska skoldebatten och självklart har vi pratat mest om hur våra barn och unga ska sluta underprestera.
Recepten från partierna är många: Höja lärarlöner, minska klasser, sänka betygsåldern, ge särskilt stöd till utsatta skolor, satsa mer på idrott eller matematik eller skolmat.
Det är bara något av allt som föreslagits av politikerna sedan Pisa-paniken slog till.
Många av förslagen är säkert bra, men få pratar om vad som händer i skolan när alla får höra hur dåliga de är och när prestationen hamnar ännu mer i fokus.
När Pisaresultaten nu ska höjas – vem kommer de närmaste åren ha tid att prata om att skoltoaletterna är otrygga platser, att 60 000 elever mobbas i svensk grundskola eller att var femte tjej på högstadiet utsatts för sexuella trakasserier?
Ibland tänker jag att det är precis där vi ska börja. I de deppiga siffrorna från Skolverket och Friendsrapporten 2014. I en skola som är otrygg, i en miljö som arbetar emot en, blir kampen för att göra ett bra jobb förlorad på förhand.