Nyårsvadet döljer det uppenbara: Vi bantar
Min vän Patrik och jag tar i hand.
Det är inte ett nyårslöfte. Det är ett nyårsvad. Den som i maj har gått ned flest kilon vinner.
Under dagarna som kommer känner jag ett starkt behov av att förklara vadslagningens omständigheter för alla i min närhet: Förloraren måste bjuda den andre på en resa till England, inklusive hotell, middagar, fotbollsbiljetter. Gärna med ett garderande tillägg om att jag är favorittippad eftersom jag helt enkelt är fetast. Som på skolgården: Gör narr av dig själv, innan någon annan hinner.
Min vän Patrik har sin strategi klar. Han sätter upp ett fotografi av Jesus Navas bredvid datorn. Den spenslige spanske yttermittfältaren uppges motsvara hans matchvikt, 57 kilo.
De manliga garderingarna antar under mellandagarna nästan komiskt övertydliga proportioner.
Det intensiva offentliggörandet, valet av fotbollsresa som pris, vadslagningen som metod.
Allt för att dölja det uppenbara.
Att vi bantar.
Patrik och jag, vi är båda småstadskillar, uppfödda på chokladmjölk, tekakor och nassepingis. Vi vet att det bara finns en man som hånas mer än fettot - det är bantaren.
Ändå minns jag pojkårens besatthet vid kroppsvikten. Hur vi framåt eftermiddagarna brukade springa hem från Centralskolan för att bränna fettet från lunchen. Hur vi åt isglass från Wetterlinskiosken eftersom någon hade hört att den inte innehöll några kalorier. Hur vi satt framåtlutade vid sidan av fotbollsplanen och nöp oss i magskinnet: Kolla vad fet jag är.
Precis varenda dag sedan jag var tio år har jag antingen bantat eller tänkt att jag borde banta. Jag har pendlat upp och ned i vikt. Som barn var jag undernärd. Som tonåring överviktig. Som tjugoåring pinnsmal. Som tjugonioåring småfet igen. Jag har aldrig haft ett avspänt förhållande till mat. Aldrig ätit normalt. Aldrig tagit av mig tröjan på en badstrand.
Skammen har avtagit med åren. I min debutroman fanns det en karaktär som var överviktig. Jag minns hur rädd jag var att någon skulle koppla honom till mig, hans problem med maten, hans självförakt. När boken släpptes kände jag stor lättnad över att en annan karaktär i boken misstogs för att vara självbiografisk.
Under de åren, runt tjugo, kunde jag fortfarande känna en intensiv ångest över att någon i mitt vuxna liv skulle råka se en bild av mig från tonåren.
Den här texten hade varit omöjlig då.
Lika lite som jag hade gått med på att låta någon stå bredvid medan jag väger mig.
Men nu är det annorlunda, nu är det ett vad vi talar om, en duell. Vi väger in oss som boxare. Vi tar av oss kläderna och ställer oss på vågen. Antecknar.
Ingen av oss tar av sig tröjan.
För övrigt anser jag att ...
… man visst bör jämföra herr- och damfotboll. Inte spelkvaliteten eftersom den alltid är relativ (man bör inte jämföra herrallsvenskan med Premier League heller) - men utifrån ett rättviseperspektiv. Vilka träningstider tilldelas tjejlag och vilka tider tilldelas pojklag? Vilka resurser frigör SvFF till damfotboll kontra herrfotboll, både vad gäller bredd och elit? Vilka prioriteras?
… årets bästa film hette ”Perks of being a wallflower”. Den kom visserligen 2012 i USA, men släpptes inte i Sverige förrän i våras. Då fick den inte ens biopremiär, utan kom obegripligt nog direkt på dvd. Den varmaste, vackraste, sköraste, roligaste och mest brutala ungdomsfilm jag har sett.