Inget straff kan ge Therese livet åter
Saken gäller om barnen – de är fortfarande barn – ska få strängare straff eller inte.
I tingsrätten dömdes de till 20 månaders sluten ungdomsvård för mord respektive anstiftan till mord på Therese Johansson Rojo. Det var en dom som hos många väckte bestörtning. Ett år och åtta månader. Är inte en ung människas liv värt mer? Är det så billigt att mörda?
I går anlände de till Svea hovrätt, ynglingen med pubertetens finnar i ansiktet, flickan som i en paus frågade några jämnåriga om de fortfarande är hennes kompisar.
Äldre än så är de inte. De skulle ha börjat gymnasiet i höstas om han inte hade strypt Therese natten mellan den sjätte och sjunde juni.
Pojken erkände i stort sett direkt han greps; flickan nekar fortfarande till att ha hetsat honom till dådet. De fick lika långa straff. Nu vill flickan bli frikänd medan åklagaren Jakob Holmberg yrkar på strängast möjliga straff för bägge, fyra års sluten ungdomsvård.
Han redogjorde i detalj för sms-trafiken mellan dem. Det var en plågsam inblick i ett förvridet kärleksliv. Pojken hade varit ”otrogen” genom att kyssa Therese. Hans flickvän gjorde slut och kallade honom äckel, jävla äckel, ÄCKEL.
Han kröp i sina textmeddelanden, bönade, bedyrade sin kärlek. Pojkens sms var den stockholmska förortens motsvarighet till den unge Werthers förtvivlade brev på 1700-talet.
”Jag har sovit med mobilen i sängen bara för att kunna svara när du ringer.”
”Jag kommer aldrig att bli hel utan dig.”
I Goethes epokgörande roman tog den lidande ynglingen sitt liv. I Stureby tog han Thereses.
Sextonåringarna såg inte på varandra i rätten. Ju längre åklagaren kom i sin redovisning, desto mer sjönk pojken ihop. Flickan tittade rakt fram och höll en sjal för munnen.
Inget straff kan ge Therese Johansson Rojo livet åter. Så vilket straff ska mördarna ha?
1994 bevakade jag rättegången mot Robert Thompson och Jon Venables.
De hade fört bort och dödat den tvåårige gossen James Bulger i Liverpool i England. Rättegången flyttades till Preston eftersom en lynchmobb försökt få tag i de unga mördarna.
– De borde piskas, sa en av pojkarnas advokater till mig.
En grupp parlamentsledamöter krävde återinförande av skolaga, dödsstraff och spöstraff i fängelserna.
Rättens ordförande Michael Morland kallade pojkarna sluga och onda när han avkunnade domen, livstid. Först vårdhem, därefter ungdomsfängelse, sedan vanligt fängelse.
I Svea hovrätt i går var ordföranden Fredrik Wersäll vänligt bekymrad. Hade åtalade, advokater och åklagare ork för ytterligare någon timme?
Han tilltalade de dömda med förnamn, vilket skapade en avspänd atmosfär.
Om Therese Johansson Rojo ingått i min krets skulle jag haft dubbla känslor för en sådan vänlig, avspänd stämning. Längtan efter hämnd, att betala lidande med lidande, är nog de flesta människors första reaktion.
Vilket lidande ska man i så fall tillfoga två sextonåringar? Inspärrning i fyra år? Tio? Livstid? Och om hämnden inte medför något annat än att jag får mitt behov av vedergällning tillfredsställt?
– Det enda vi vet är att ju längre tid den unge döms till, desto större är risken för återfall, säger Hugo Wallén, biträdande institutionschef på Sundbo ungdomshem, till Dagens Nyheter.
Den sextonårige pojken sitter på Sundbo.
Ett civiliserat samhälle ser längre än till vår första, primitiva reaktion. Om mildhet och vård är effektivare än hårdhet och straff, då är förstås den mjuka vägen den rätta.