Nej, Åkesson, du får ingen makt – möjligen en riksdagslön
Jimmie Åkesson finns i två versioner.
Han uppträder som en halvhygglig konservativ som tycker det var bättre förr.
Och som militant antimuslim.
Det kan ge honom en riksdagslön. Men makt? Nix.
Sverigedemokraterna och Jimmie Åkesson har två mål. De vill komma in i riksdagen. Och bli vågmästare. På ren svenska; kunna idka utpressning mot antingen det röda eller det blå laget.
Har de senaste dagarna fört SD närmare målet? Svaret är kanske ja. Och definitivt nej.
För att bli ett riktigt stort parti är det viktigt att verka duglig, att ha koll, kunna se till att lönen räcker lite längre och att skolan funkar som den ska. På den planhalvan finns inte Sverigedemokraterna. Försvinnande få vill ha Åkesson som statsminister.
För att bli ett hyggligt stort parti gäller det att inte ha alltför skarpa kanter. Ett svenskt parti av normalstorlek kan inte företräda åsikter som stöter bort alltför många.
Att slipa kanterna har Jimmie Åkesson och hans partiledning ägnat åtskilliga år, och helgens landsdagar, åt. Sverigedemokraternas högerextrema historia har skjutits i bakgrunden till förmån för en något mjukare stil.
Risken med strategin är uppenbar. Den hårda kärnan, de som väljer Sverigedemokraterna för att de är fientliga till invandrare, känner inte igen sig. De hör prat om Selma Lagerlöf och Bröderna Lejonhjärta och undrar vart muslimerna tog vägen. De som, enligt deras förmenande, stjäl jobben och gör livet besvärligt.
Partiledaren själv utmålade, i den uppmärksammade debattartikeln i Aftonbladet, muslimerna som det största utländska hotet mot Sverige sedan andra världskriget. Precis som i sitt tal på landsdagarna underbyggde han det med ett antal påståenden varav de flesta inte har ett dugg med verkligheten att göra.
Därmed hade alla fått sitt. Både de gamla SD:arna. Och de som attraheras av den något mindre hårdföra stilen.
Tillbaka till ursprungsfrågan: Har detta fört Sverigedemokraterna närmare målet, mot riksdagen och vågmästarrollen?
Enligt Aftonbladet/Sifo kan var tionde svensk tänka sig välja SD. Ett och ett halvt år före förra valet sa 22 procent samma sak om Feministiskt initiativ.
Det blev 0,68 procent.
Trots det är det möjligt att Sverigedemokraterna har tagit ett steg närmare riksdagen. Om de, mot förmodan, lyckas övertyga om att de bara är emot muslimer, men i övrigt är snälla och hyggliga.
Men vågmästare kommer de inte att bli. Debattartikeln fick det etablerade politiska Sverige att ta kollektivt avstånd från Åkessons parti. Fredrik Reinfeldt (M) upprepade i går att han inte tänker leda en regering som regerar med SD-stöd. Mona Sahlin (S) vägrar att samarbeta med ”odemokratiska partier”.
Och visst var det inflytande du ville ha, Åkesson? Inte bara en riksdagslön.